lillebror. Från Sydkorea. Och de är så syskon 10 man kan bli, det har aldrig varit frågan om något annat. Visst funderade hon på sin biologiska mamma som tonåring, på sin härkomst – det där jättelandet där långt borta. Sen kom beskedet. En adoptionsbyrå hade börjat gräva i adoptionerna från Indien och hittat en koppling. Då Frida fyllde arton fick hennes föräldrar veta att deras dotter troligtvis har en syster. I Småland. Föräldrarna kom överens om att träffas vid Bjärka-Säby slott utanför Linköping. Det var sommaren 1999, direkt efter studenten. Hela familjen satte sig i bilen. Frida var lite irriterad på att det var just de som kom dit först och måste vänta. Det var jättenervöst. När hennes spegelbild till slut klev ut ur den andra bilen var det första hon tänkte: Hur hälsar man på sin tvillingsyster? – Det var just så galet som det låter. Som om du skulle få en enäggstvilling i morgon. De hade samma frisyr, liknande kläder, gester och sätt. Dialekten skiljde en aning, men i övrigt var de som kopior av varandra. De körde 20 frågor och kom överens om att ses igen. Frida berättar att hon visste att det var något inom henne som hade saknats. Det var inget hon aktivt hade tänkt på under uppväxten, men det hade funnits ett tomrum. – Jag tror jag kände på mig att det faktiskt skulle vara min syster. Senare kom jag ihåg en kille från ett musikläger några år tidigare. Han gick på och på om hur jag liknade en tjej han kände. Det hade varit kusligt att träffa Kristin på gatan bara sådär. I dag känner Kristin och Frida varandra utan och innan. Frida talar om lärakänna fasen och hur det gick upp och ner under flera år. Att få en syster. De hade var sin bror från tidigare och ingen gemensam barndom. Olika far- och morföräldrar. Under tiden precis efter har hon aldrig blivit så uttittad. – Det var helt hysteriskt. Våra närmaste bara gapade och vi blev jämförda i allt, allt. De hade så svårt att fatta det – hur lika vi var. Att vi också var två olika personer glömdes bort just då. Enda gången hon känt sig ännu mer uttittad är i Indien. Med slingor i håret, utan att kunna språket och alldeles fel klädstil passar hon inte in. Trots att hon har samma hudfärg och drag. – När jag dessutom går omkring med en blond man på över 1,80 stirrar de. Och indier är jättebra på att stirra. Och så frågar de honom om mig. Jag är ju kvinna. Frida vet inte vem hennes biologiska mamma är. Om hon ens lever. Det hon fått veta är att mamman var väldigt ung och hade blivit gravid innan ett planerat äktenskap, vilket var oacceptabelt. – Vi vet att hon till och med bodde på barnhemmet en tid. Att hon höll sig undan. Och troligtvis räddade hon livet på oss genom att lämna oss där. Nu har båda systrarna egna barn. För Fridas snart femårige son är det en självklarhet med kusiner. Dessutom har båda familjerna åtminstone för tillfället landat i Jönköping. De träffas så ofta de kan. Frida tror att det som mest gått två veckor utan att hon sett sin syster. – En dag brukar inte kännas helt färdig om vi inte hört av varandra. Frida säger att det är en motor att jobba med barn och ungdomar. Att på vetenskaplig väg kunna skapa en förändring. Analyserna av den första av avhandlingens delstudier pågår och preliminära resultat är på väg. Genom att se vilka faktorer hos ungdomarna själva, samt i den omgivande miljön, som bidrar till en hög delaktighet – att ha relationer, gå på kafé, få vara med och fatta beslut – hoppas hon kunna ge verktyg åt ungdomarna och personerna i deras omgivning. – Det är mitt sätt att ge tillbaka – att ge utsatta barn en röst. ¶ Frida Lygnegård konstaterar att ingen höjer på ögonbrynen åt en kvinna som doktorerar i Sverige. I Indien är kvinnans position ofta en annan.
Arbetsterapeuten nr 2 - 2015
To see the actual publication please follow the link above