TEMA: ÅTERHÄMTNING Hon lämnade landet och flyttade till USA, byggde på sin svenska arbetsterapeututbildning 22 med en masterexamen vid New York University, gifte sig, fick barn. Skiljde sig och blev ensam med sin dotter och började doktorera vid Canada McGill University. Belastningen blev för stor och utlöste en psykos, och Elisabet som kommit tillbaka till Sverige blev inlagd. Men innan dess använde hon sina sista krafter till att få en bra kontaktfamilj till sin dotter. Efter fem månader skrevs hon ut. – Jag fick återhämta mig själv, och rehabilitera mig själv. Jag fick inga insatser. Det här var 1995/96, i dag är vården bättre på rehabilitering. Hon använde sina arbetsterapeutiska kunskaper och satte varje vecka upp små, små mål för alla livsområden. – Om jag var trött och hade lite ork och det var ostädat och otrevligt hemma, då kunde jag sätta målet att den här veckan ska jag torka blombänkarna. När hon klarade ett mål höjde hon ribban. Till exempel orkade hon till att börja med inte läsa, då började hon att läsa några rubriker i tidningen, som blev till en artikel, därefter lättlästa böcker och sedan hela vägen tillbaka till att läsa skön- och facklitteratur igen. En resa som tog ungefär ett halvår. Elisabet Alphonce lyfter fram vikten av realistiska mål och tycker att vården även i dag har en tendens att sätta upp för långsiktiga mål i vård- och genomförandeplaner, utan att bryta ner dem i delar. – Det blir en pappersprodukt som sitter i journalen och inte ett levande dokument som man jobbar med varje vecka och förändrar. Personen själv ska äga vårdplanen och vara med och sätta målen. Själv skrev hon sin egen vårdplan och uppdaterade den efterhand. Ett viktigt mål var att börja jobba igen. Så hon besöker arbetsförmedlingen. Där hänvisas hon till att bläddra i tidningar, med kommentaren ”du kan ju söka jobb, men du kommer ändå inte att få något”. Hos försäkringskassan går det inte mycket bättre. Hon erbjuds att arbetsträna i en grupp som klipper buskar. – Jag hade varit universitetslärare och arbetsterapeut i mina senaste jobb, så jag ville inte klippa buskar – och jag tackade nej. Hon låter sig inte nedslås och börjar som volontär på dotterns förskola, men inser att miljön inte passar henne. Vid den här tiden kommer Elisabet Alphonce också i kontakt med Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, och arbetar som volontär på förbundets mötesplats Club Lindormen i Uppsala. Då kommer hon på att hon kan använda sitt intresse för akvarellmålning och erbjuder sig att hålla i bildgrupper på de slutenvårdsavdelningar hon själv legat, och där det inte fanns mycket att göra om dagarna. De nappar på förslaget och genom ett arrangemang med ABF blir Elisabet nollarvoderad cirkelledare och kan få det som arbetsträning. Efter ett halvår anställer ABF henne. Den andra halvtiden ”tvångspensioneras” hon, det beslutet är numera upprivet. Så småningom samlar hon sina upplevelser och erfarenheter av återhämtning i boken ”Ta tillbaka makten över ditt liv – en väg till återhämtning efter kriser och psykisk sjukdom”. Hon börjar få mer och mer uppdrag från RSMH på riksnivå och är ute på föreläsningsturné. Arbetsdagarna blir extremt långa, 12–13 timmar, hon är ensam med en tonåring och dessutom får hon sena biverkningar från sin medicin i form av ofrivilliga munrörelser och tvingas sluta ta den. Allt detta tillsammans gör att hon börjar må sämre igen. Hon söker vård, men kan ändå fortsätta jobba tack vare sina egna återhämtningsstrategier. Sedan får hon, i början på 2005, en ny medicin som fungerar mycket bättre och som hon tar än i dag. – Jag tror inte att jag kommer att sluta med den. Vardagen blir så mycket enklare. Det tar 30 sekunder på morgonen, sedan tänker jag inte på att jag har en sjukdom resten av dagen. Och jag har inte hört röster sen jag fick den, jag är numera helt fri från sådana upplevelser. Jag är inte rösthörare i dag. Under årens lopp har hon också fått olika former av terapi, som hjälpt henne på olika sätt. Psykos-psykoterapi gav självkännedom. KBT minskade rädslor och fobier. Och DBT gav sätt att hantera ångesten. Elisabet ville fortsätta att utvecklas yrkesmässigt och erbjöd sina tjänster till psykiatrin i Uppsala – och fick jobb som utredningssekreterare. I dag har hon gått över till en heltidstjänst på kommunen (hon har dock kvar 10 procent i landstinget) som utvecklingsledare inom socialpsykiatrin. En femtedel av tjänsten går till att vara kampanjledare för Hjärnkoll i Uppsala, som hon var med och startade 2009/10. Då som ett regeringsuppdrag till en myndighet, men i år har Riksförbundet Hjärnkoll tagit över arbetet, och i Uppsala har Elisabet varit med och startat länets Hjärnkollsförening. – Det är helt brukarstyrt, inga utifrån säger till vad vi ska göra. Det känns väldigt roligt. Och just brukarinflytandet över vården är något Elisabet Alphonce återkommer till, att man ska få återhämta sig till sina egna valda livsmål, snarare än att slentrianmässigt behöva träna på olika ADL-färdigheter. Hon önskar att man såg på livet som en cirkel där alla bitar är lika viktiga, i stället ”Jag är numera helt fri från sådana upplevelser. Jag är inte rösthörare i dag.” för en triangel med ADL i basen och arbete i toppen. För en person kan drömma om att börja spela gitarr, en annan att studera. Då ska det gälla. – Det är viktigare att jobba med motivationen än med ADL-bitarna. För när du till exempel börjar längta efter att kunna bjuda hem vänner blir motivationen att diska så mycket större. Hon konstaterar att vissa personer kanske inte klarar av att sköta hemmet, men väl ett avancerat arbete. – Då ska inte fokus ligga på att städa hemma. Titta bara på din egen tonårings stökiga rum, men nog sjutton klarar de av att sköta skolarbetet i alla fall. ¶ »
Arbetsterapeuten nr 2 - 2015
To see the actual publication please follow the link above