Pratar du om ditt privatliv på jobbet? Emelie Hedqvist, Norrköping – Ja, på rasten. Men vi anpassar samtalsämnena utifrån hur nära vi står varandra och vad som kan vara lämpligt. Om någon mår väldigt dåligt och hela tiden berättar om det så blir ju alla påverkade. Sofie Friman, Norrköping – Det beror på vilken relation man har. En del står man närmare, med andra väljer man vad man pratar om. Man kan till exempel prata om sina barn med andra som har jämngamla barn. Eva Johannesson, Motala – På fikarasten får man inte prata om sina magsjuka barn, det finns de som inte äter upp sin bulle då. Men sitter man i bilen i en timme så är man utlämnad till 39 varandra. Cecilia Nahnfeldt poängterar att frågan är mycket större än enskilda personers förmåga att hitta balansen. För blir det bara individens ansvar blundar vi för att människor har väldigt olika resurser. Möjligheten till balans i livet riskerar att bli en klass- och genusfråga. Många av dagens lösningar handlar om att köpa sig fri. Men resurser handlar inte bara om pengar, utan också om vår självbild och kulturella kapital. – Den som säger att det är okej med dammråttor i hörnen tillhör med största sannolikhet medelklassen. För att underlätta för organisationer att få upp balansfrågorna på dagordningen har Cecilia Nahnfeldt omsatt forskningsresultaten till ett arbetssätt kallat ”Balansamodellen”. Exakt hur det går till är delvis en företagshemlighet, men det är ett systematiskt kvalitetsutvecklingsarbete för att skapa en stödjande struktur på arbetsplatsen. En bärande del är gruppdiskussioner om olika tänkbara dilemman – så att arbetsplatsen har en beredskap när det verkligen händer: Måste man läsa mejlen hemma? Är det okej att ställa in ett jobbmöte för att följa med en anhörig till läkaren? Att samtalen sker i grupp är viktigt, inledningsvis trodde forskarna att frågorna hörde hemma i medarbetarsamtalen. Men det fungerade inte alls. Den ojämnt fördelade makten gjorde att cheferna och de anställda tillsammans förhandlade bort eventuella problem: ”Ja det är lite mycket nu, men det ordnar sig …” I grupp blir maktbalansen jämnare och i Balansamodellen används forskningsbaserade exempel och inte problem från den egna verksamheten. – Ingen behöver blotta sig. Det går att vara personlig, utan att behöva vara privat. Cecilia Nahnfeldt ser fler vinster med att organisationer lyfter balansfrågorna. På sikt kan det bidra till att sänka kostnaderna för ohälsa, men det kan också vara ett sätt att attrahera medarbetare även om man inte kan erbjuda höga löner. På samhällspolitisk nivå tror ”Det går att vara personlig, utan att behöva vara privat.” Cecilia Nahnfeldt på att föräldraförsäkringen ska delas lika och hon ser gärna någon form av lagstiftning som tvingar arbetsgivare att jobba med balansfrågorna. För hon har märkt att det är svårt att få företag att förstå varför de ska investera pengar och arbetstid i de här frågorna. Tankefiguren att vi kan skilja arbete och privatliv är fortfarande väldigt stark. Slutligen finns det förstås saker man kan göra själv för att öva upp sin balansförmåga. En bra början är att fundera över vilka resurser man faktiskt har. Kan någon hjälpa till med barnen? Finns det någon aktivitet på fritiden eller jobbet som kan läggas åt sidan? Och så vidare. – Andas, tänk, sätt ord på det. Ett tips är att försöka få syn på alla mikrobeslut vi tar i vardagen och som riskerar att bli mönster: Jag skjutsar bara till träningen den här gången. Jag ska bara snabbtitta på mejlen innan jag går och lägger mig. Sedan gäller det att vara modig och lämna den invanda trygghetszonen och testa lösningar som till en början kanske känns obekväma. ¶ Cecilia Nahnfeldt har utvecklat Balansamodellen som hjälper organisationer att arbeta aktivt med frågor som rör balansen mellan yrkes- och privatliv.
Arbetsterapeuten nr 2 - 2015
To see the actual publication please follow the link above