Ett halvår efter sin olycka fick Nellyan Leiva Thiers en valp, Nala, som hjälpte henne mycket i rehabiliteringen. I dag finns tyvärr inte Nala mer, men här syns Nelly med sin nya älskling Shivelina. fick ta ansvar för henne och min familj brukade fråga mig om Nala hade ätit och varit på toa, så det blev en träning i att komma ihåg saker. Jag hittade mina egna strategier för att minnas. Även innan olyckan använde jag min kalender mycket, så jag införde det igen, berättar Nelly och konstaterar att numera har hon fått tillbaka sitt minne. Gymnasietiden blev tuff. Det syntes inte så mycket på utsidan vad hon varit med om och vilka smärtor hon levde med. Så en del elever började tycka att det var orättvist att hon fick nyckeln till hissen och längre tid på proven. Efter studenten kompletterade hon med två år på folkhögskola, 10 och började fundera på vad hon skulle utbilda sig till. – Jag hade lyckats bemästra smärtorna och hittat bra sätt att minnas, det var så mitt intresse att hjälpa andra väcktes. Jag har alltid tyckt om att träna och det fanns kvar, så jag hade fått upp ögonen för både sjukgymnastik och arbetsterapi. Men jag älskade komplexiteten arbetsterapeuten jobbade med, att det handlade om aktiviteter i vardagen, träning, hjälpmedel och bostadsanpassning. Sjukgymnaster arbetar ju i princip bara med det fysiska, medan arbetsterapeuter hjälper människor i hela livet, och det älskade jag. Nelly sökte och kom in på arbetsterapeututbildningen i Lund. På universitet träffade hon också sin pojkvän. – I dag elva år senare har jag mitt jobb, mitt yrke, min pojkvän, en hund, bil, egen lägenhet. Och jag hjälper andra. Man ska inte sopa under mattan att jag fortfarande behöver en del av mina strategier. Jag antecknar mycket, och jag tycker om att titta tillbaka för att se vad jag gjorde i går eller vad vi gjorde på föregående möte. Nelly tycker att hon har nytta av sina erfarenheter i sitt jobb, som hon verkligen älskar. – Många äldre har varit fullt funktionella, men sitter kanske i rullstol i dag och klarar inte av att göra saker. Det kan jag relatera till, utan att säga något till dem att jag vet, kan jag bemöta dem. Och det har jag fått positiv respons på. Jag har lyssnat och kunnat ge stödjande ord utan att de är tomma. ¶ ”I dag elva år senare har jag mitt jobb, mitt yrke, min pojkvän, en hund, bil, egen lägenhet. Och jag hjälper andra.”
Arbetsterapeuten nr 6 - 2014
To see the actual publication please follow the link above