TEMA: DEMENS Utmaningar i en tekniktät Biljettautomater, eltandborstar, vattenkokare, mobiler. Vi är alla omgivna av tekniska prylar. Möt professor Louise Nygård i ett samtal om vardagsteknik, demens och arbetsterapi. Text: Katja Alexanderson Illustration: Christina Andersson – Teknik är en förutsättning för vår vardag – du kan inte laga mat, städa, hålla kontakten med familj och vänner eller sköta ett arbete utan att hantera en massa teknik. Den är en del av aktivitetsutförandet, säger Louise Nygård. Hon är professor på Karolinska Institutet och ledare för forskargruppen CACTUS som studerar hur det är att leva och åldras med kognitiv nedsättning i dagens tekniktäta hem och offentliga miljöer. – När man pratar om demens har var och en sin egen bild. Många tänker på mormor eller en granne som gick ut i vinterkappan mitt i sommaren och var lite förvirrad. Men faktum är att du kan möta personer med demenssjukdom ute på stan som ser ut som du och jag, sedan finns hela spannet till svårt demenssjuka som är helt beroende av omvårdnad. Hon understryker att ålderspannet är stort och att gruppen har väldigt olika behov, resurser och erfarenheter. En del gillar teknik, andra inte. Och hon säger att vi måste släppa stereotyperna. – Vi kanske tror att om du arbetat med teknik så är det lätt att fortsätta, men det behöver inte vara så. Har man varit duktig på teknik möter man hela tiden sin försämring, då kanske man hellre låter det vara. Medan andra säger att: ”Teknik och jag har aldrig gått ihop så det spelar ingen roll om jag misslyckas nu. Det har inget med min sjukdom att göra”. För att kunna mäta förmågan att använda teknik har forskargruppen utvecklat två bedömningsinstrument. Som ett resultat av den forskningen har man kunnat se vilken teknik som personer med och utan demens och kognitiv svikt upplever som lätt respektive svår att använda. – Man pratar mycket om att teknik för personer med demens ska vara intuitiv och att man inte ska behöva interagera så mycket, säger Louise Nygård. Exakt vad det innebär rent konkret är inte helt lätt att definiera. – Men den forskning som finns på området visar exempelvis att teknik som kräver att du tar dig igenom menyer med olika lager är svår. Det blir inte intuitivt när du måste veta vart du ska och vad du gjorde innan. Gruppens forskning visar att teknik måste användas ofta. Minst en gång i veckan krävs för att behålla förmågan. – Personer med demens lär sig genom att göra, oavsett om det går bra eller dåligt. Louise Nygård påpekar även att det gäller att hitta en avvägning mellan att förenkla med teknik och att behålla färdigheter. – Om du bara har snabbkommandon på telefonen tappar du ganska snabbt hur du gör när du slår ett telefonnummer. Återkopplingen som tekniken ger är också avgörande för hur lättanvänd den uppfattas. – Det är svårare med visuell feedback och abstrakta symboler. Enkel teknik talar ofta till flera sinnen. Ta en vattenkokare till exempel. Du kan höra att det bubblar, den knäpper, visslar lite, den blir varm. Och du kanske ser att det kommer ånga. Du behöver inte läsa en text och eller tolka en symbol. Om vattenkokaren är enkel hamnar automatisk incheckning på flyget och biljettautomater på andra sidan av svårighetsskalan, med många svåra moment som ska göras i en viss ordning. Den här kunskapen kan även tillämpas kliniskt. Tanken är att arbetsterapeuter i framtiden ska kunna kombinera ”teknikskalan” med individuella bedömningar för att få en fingervisning om vilken vardagsteknik personen med demens bör kunna klara Några saker att tänka på i inledande samtal med personen med demens och deras anhöriga kring vardagsteknik och hjälpmedel: • Samtala om hur användningen av vardagsteknik fungerar. Utgå ifrån de ”Personer med demens lär sig genom att göra, oavsett om det går bra eller dåligt.” Checklista för samtal om vardagsteknik aktiviteter som personen med demens ägnar sig åt och fokusera på vardagsteknik som är relevant i hans eller hennes vardag, till exempel tv, telefon, bankomat. • Ta reda på om personen med demens och eventuell anhörig har utvecklat knep och lösningar för att kunna använda vardagsteknik eller om några anpassningar av tekniken har gjorts och i så fall varför och på vilket sätt. • Ta reda på om det finns vardagsteknik som är särskilt viktig för hur personen med demens ser på sig själv och vill att andra ska se på honom eller henne och 16
Arbetsterapeuten nr 6 - 2014
To see the actual publication please follow the link above