Page 8

Arbetsterapeuten nr 6 - 2014

PORTRÄTTET 8 När Nellyan Leiva Thiers var 15 år blev hon påkörd och bröt 85 procent av benen i kroppen. Vägen tillbaka har varit lång med många vårdkontakter, men i dag är det hon som hjälper andra i sitt jobb som arbetsterapeut. Text: Katja Alexanderson Foto: André de Loisted Mirakulös Det är 23 juli 2003 och Nellyan Leiva Thiers är 15 år. Hon har precis gått ut nian och den här dagen tänker hon åka in till Lund och träffa kompisarna. Pappa erbjuder sig att skjutsa, han ska ändå ut med bilen – men Nelly, som hon kallas, väljer cykeln. Det är så ont om bussar hem. Mamma påminner om cykelhjälmen. Kort efter att Nelly har cyklat i väg sätter sig hennes föräldrar och syster i bilen. Och när Nellys mamma råkar titta bakåt, ser hon sin dotter ligga i en pöl av blod. Hon har blivit påkörd i en korsning. – De kom kanske bara någon minut efter. Det visade sig att det var en man som körde. Tydligen hade han sett mig börja cykla över korsningen, jag hade grönt ljus, men tänker att om han gasar så kanske han hinner förbi mig. Så idioten gasar och kör på mig i 90. Jag hamnade först på motorhuven. Jag krossade vindrutan, hamnade på taket och därefter flög jag tydligen 30 meter. Jag bröt 85 procent av alla mina ben i kroppen. Jag bröt tack och lov inte ryggraden. Jag tappade halva mitt öra. De tog bort 65 stygn från mitt ansikte. Jag tappade hörsel på mitt vänstra öra, min syn blev sämre. Bilisten smet från platsen och dömdes senare till fängelse, men bara 18 månader, berättar Nelly. Det upprör henne än i dag. – Jag var tydligen det åttonde eller nionde offret han hade ha kört på. Eftersom det var mitt i sommaren dröjde ambulansen och när familjen sedan kom till sjukhuset såg det mörkt ut. – Läkarna sa till mina föräldrar att de skulle säga adjö. Att det fanns minimala möjligheter för mig att överleva. Jag låg i koma i tre dagar. När hon till sist vaknar känner hon inte igen sina föräldrar. Minnet var borta. Och hon gick på tunga mediciner. Hennes föräldrar visade bilder, men hon kände inte ens igen sig själv från några månader tidigare. Nelly blev kvar ett halvår på sjukhuset, och sedan blev hon dagpatient. Hur väl hon skulle kunna återhämta sig kunde läkarna inte säga någonting om vid den här tidpunkten. – Det var ett mirakel att jag hade klarat de första månaderna. ”Läkarna sa till mina föräldrar att de skulle säga adjö. Att det fanns minimala möjligheter för mig att överleva.” Och miraklet har fortsatt. För när jag träffar Nelly är det fullständigt omöjligt att förstå allt hon gått igenom. Hon utstrålar kraft och positiv energi, och för att jag ska kunna se några ärr måste hon peka ut dem för mig. Men det har inte kommit av sig självt, vägen har varit lång. Till sin hjälp har Nelly haft en familj som stöttat henne i med- och motgångar – och den älskade golden retrievern Nala som hon fick ett halvår efter olyckan. – Hon var det bästa som kunde hänt mig. Nala hjälpte mig så mycket i min rehab. Jag ville ju kunna lyfta henne, bara det blev träning. Jag »


Arbetsterapeuten nr 6 - 2014
To see the actual publication please follow the link above