ORDFÖRANDEN 5 ”Välutbildade kvinnodominerade yrken i den offentliga sektorn måste få en lön och löneutveckling som är försvarbar.” Nu får det vara nog! Lena Haglund Ordförande, FSA ag har varit arbetsterapeut i snart 40 år. Jag har aldrig någonsin ångrat mitt yrkesval. Jag har arbetat med personer med utvecklingsstörning, med personer med psykisk ohälsa, med studenter, som lärare, som forskare och nu som arbetsterapeuters företrädare i egenskap av förbundsordförande. Jag är genuint stolt över att vara arbetsterapeut, att ha en kunskap som gör att jag kunnat stödja många personer till att få sin vardag att fungera. Jag har alltid försökt förmedla en positiv syn på mitt yrke, jag har alltid tänkt på att andra ser mig som en förebild för yrket. Framför allt har jag tänkt på detta när jag träffat ungdomar. Ungdomar som stått inför ett viktigt val av framtida yrkesarbete. Jag är helt övertygad om att arbetsterapeuter behövs, vi har en kompetens som dagens och framtidens välfärdssektorer behöver. Men – nu kommer ett men – med åren har det blivit allt svårare att vara denna positiva förebild. Jag kan inte längre på ett helt försvarbart sätt uppmuntra ungdomar att bli arbetsterapeuter. Det är inte rimligt att efter tre år på högskola/ universitet erbjudas en lön som kan ligga under lönen för gymnasieutbildade ungdomar, att erbjudas en löneutveckling under sin yrkesverksamma tid där skillnaden i ingångslön och lön vid pension nästan bara handlar om någon tusenlapp och som resulterar i en mycket låg pension, på gränsen till att bli en så kallad ”fattigpensionär”. Det är inte bara ett dilemma att rekrytera ungdomar till ett yrke som arbetsterapeut. Det är näst intill oförsvarbart att stimulera personer som redan finns på arbetsmarknaden att läsa vidare till arbetsterapeut. En undersköterska som efter 10–15 år i yrket vill läsa vidare till arbetsterapeut går back ekonomiskt under resten av sitt yrkesverksamma liv. Arbetsterapeuter har ett legitimationsyrke som ställer stora krav på eget ansvar. Yrket kräver ständig kompetensutveckling för att hålla sig ajour med aktuell kunskapsutveckling för att säkerställa en högkvalitativ insats till de personer som har behov av våra insatser. I det sammanhanget är det extra dystert att notera att arbetsterapeuter inte ens får möjlighet till kontinuerlig fortbildning på många håll i landet. Nu måste ansvariga politiker ta ansvar. Välutbildade kvinnodominerade yrken i den offentliga sektorn måste få en lön och löneutveckling som är försvarbar. Ska vi klara personalförsörjningen i framtidens välfärd måste en förändring till!
Arbetsterapeuten nr 2 - 2015
To see the actual publication please follow the link above