Page 33

Arbetsterapeuten nr 3 2015

33 ”Vi måste få bort cancerspöket” Att få cancer förändrar hela tillvaron – sjukdomen och tuffa behandlingar sätter spår i vardagen. Men i dag är rehabilitering ingen självklarhet. Det ska ett nytt nationellt vårdprogram förhoppningsvis ändra på. Text: Katja Alexanderson Foto: Tina Skiöld Cancer. Jävla helvetes skit. Ska jag dö nu? Varför? Cellgifter. Akuten. Födelsedagskalas. Strålning. Hämta på dagis. Varför jag? Laga middag. Försäkringskassan. Jobba? När då? Hur då? Jag som är så trött vissa dagar, men mår toppen andra. Friskförklarad. Tänk om det kommer tillbaka? Det går inte att komma undan cancer hur gärna du än skulle vilja, man räknar med att var tredje svensk kommer att få cancer någon gång i livet. Så är det inte du själv är det någon i din närhet. Men i dag behöver inte en cancerdiagnos vara dödsdom och med nya medicinska framsteg har överlevnaden ökat stort. – Det har skett ett gigantiskt paradigmskifte i cancervården. Behandlingarna och överlevnaden inom många diagnosgrupper har blivit otroligt mycket bättre. I dag kan både den kurativa fasen och den palliativa fasen vara i flera år. Cancer har blivit en kronisk sjukdom. Det gäller att lära sig leva med en förändrad kropp, funktion och förmåga. Det ställer helt nya krav på oss inom hälso- och sjukvården, säger arbetsterapeuten Maria Roos, som är ledamot i FSAs utskott för Onkologi och palliativ vård. Hon är nybliven ordförande i Swedpos, Svensk förening för psykosocial onkologi och rehabilitering, som är ett forum för multiprofessionell sakkunskap inom cancerrehabilitering. Maria Roos har varit med och tagit fram det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering som kom förra året och som är ett led i att göra cancerrehabilitering till en självklar och integrerad del av svensk cancervård. Och eftersom olika former av rehabinsatser är aktuella i hela vårdkedjan vänder sig programmet till alla som kommer i kontakt med personer med cancer, oavsett var i sin sjukdom de befinner sig – hela vägen från utredning till efter avslutad behandling. Målet med vårdprogrammet är att rehabiliteringen ska förebygga och minska de fysiska, psykiska, sociala och existentiella följderna av cancersjukdom och behandling. Personer med cancer och deras anhöriga ska få stöd och förutsättningar för att leva ett så bra liv som möjligt. Maria Roos betonar att arbetsterapeuter har en viktig roll att spela i det arbetet, vare sig man jobbar i cancervården eller någon annanstans. Det handlar om att stötta personer så att de får sin vardag att fungera i ett läge när livet är hårt ansatt. Både sjukdomen och den många gånger tuffa behandlingen påverkar den dagliga aktivitetsförmågan och minskar möjligheterna till delaktighet i samhället. Försämrad rörelseförmåga, smärta, fatigue och nedsatt kognitiv förmåga sätter käppar i hjulet. Vårdprogrammet lyfter att arbetsterapeuter kan bidra på flera sätt – genom att stötta personer att hitta nya strategier och förändra utförandet av olika aktiviteter, men också genom att förskriva hjälpmedel och anpassa miljön. Maria Roos poängterar att personer med cancer har väldigt olika behov. – En del behöver aldrig träffa en arbetsterapeut eftersom aktivitetsförmågan är oförändrad. De träffar läkare, sjuksköterskor och möjligen en kurator som ett krisstöd. Andra har så omfattande problem i Arbetsterapeuten Maria Roos har varit med och tagit fram det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering som kom förra året. Hon arbetar för att rehabilitering ska vara en självklar och integrerad del av svensk cancervård. »


Arbetsterapeuten nr 3 2015
To see the actual publication please follow the link above