Page 15

Arbetsterapeuten nr 4 - 2015

15 problemlösningsstrategier och får verktyg för att själva hitta sätt att få vardagen att fungera. Men med ett familjecentrerat arbetssätt finns alltid risken att det uppstår dilemman och intressekonflikter. – Det är alltid patientens behov och önskemål som är utgångspunkten för våra insatser, men genom samtal kan man oftast hitta lösningar som alla kan vara nöjda med. Anhörigas oro kan komma i vägen för rehabiliteringen. Många känner att de är ansvariga för sin närstående och att det är deras skyldighet att se till att hon eller han inte skadar sig. Det gör att man lätt blir överbeskyddande. Återigen förespråkar Gunilla Forsberg-Wärleby dialog och samtal. – Vad är du rädd för? Vad är det värsta som kan hända? Vilket är ditt ansvar? För att komma framåt måste man få tänja på gränserna, men självklart får ingen utsättas för stora risker för skada. Hon berättar om en studie som visar att personer som fått stroke och vars anhöriga var involverade (frivilligt) i patientens balans - trän ing rörde sig mer ute i samhället jämfört med personer vars anhöriga inte varit med och tränat. En bidragande orsak kan vara att de anhöriga bättre visste var gränserna för den närståendes förmåga gick, och att de därför kände sig tryggare och vågade släppa lite på sitt ansvar och låta den närstående vara mer aktiv. Gunilla Forsberg-Wärleby beskriver den första tiden efter till exempel en stroke som ett långt prövande för att se vilken kapacitet personen har. Anhöriga försöker att hitta balansen mellan att inte ställa för stora krav och bli överbeskyddande. Och det är en process som tar tid, därför skulle hon önska att arbetsterapeuter inom såväl sjukvården som kommunrehabiliteringen kunde följde upp familjerna med råd och stöd över längre tid. Behoven ändras och det uppstår nya frågor efterhand. Anhöriga som initialt kanske inte vill eller orkar engagera sig i sin närståendes rehabilite r ing kan efter ett tag ”landa” i den nya situationen och vilja bli mer delaktiga och stödjande. Andra vill vara mycket aktiva den första tiden, men blir utslitna och behöver mer avlastning allteftersom. Det här gäller förstås inte bara vid stroke utan kan överföras till andra situationer. I sammanhanget är det också nödvändigt att nämna tystnadsplikten. Den närstående måste alltid godkänna att de anhöriga involveras. Gunilla Forsberg-Wärlebys bild är att det i 99 fall av 100 inte är något problem, men att det finns undantag. Det kan bero på en mängd olika saker, som ansträngda relationer eller att man vill skydda sin partner och inte belasta honom eller henne. Och då är man skyldig att respektera det. Slutligen understryker hon att anhöriga måste känna att det är frivilligt att engagera sig. – Vi får inte lassa över ansvaret utan måste fråga: Vill du vara involverad? Och hur mycket? ¶ yngre personer som sköter om sin livspartner. Även barn kan vara anhöriga. Lagen? Sedan 2009 är kommunerna enligt Socialtjänstlagen skyldiga att erbjuda anhöriga hjälp och stöd. Enligt Nka vet tre av fyra anhöriga inte om detta. I den nya patientlagen finns också skrivningar om att anhöriga ska få ”möjlighet att medverka vid utformningen och genomförandet av vården, om det är lämpligt och om bestämmelser om sekretess eller tystnadsplikt inte hind rar detta.” Och om det inte går att lämna information till patienten ska den, såvitt det är möjligt, lämnas till anhöriga. Utbildningar och faktamaterial På www.anhoriga.se finns stora mängder material om anhöriga och deras villkor. Där hittar du bland annat filmer, broschyrer, kunskapsöversikter och artiklar. Det finns även webbutbildningar som du kan gå, till exempel om barn som anhöriga. Källa: Nka, riksdagen.se


Arbetsterapeuten nr 4 - 2015
To see the actual publication please follow the link above