Page 8

Arbetsterapeuten nr 4 - 2015

PORTRÄTTET 8 Kroppen signalerade fara, men psykiater Pia Dellson jobbade på som vanligt. Vägen tillbaka från utmattningssyndromet gick via det skrivna ordet – små lappar som blev till två böcker. Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted Nytt spelrum Mormor var en arbetsmyra, farmor var en arbetsmyra, Pia blev också en arbetsmyra. ”Arbetsmyregenen”, som hon kallar den, har följt henne hela livet. Hon ”skulle bara” och livet rullade på ambitiöst från början till slut. Dubbelspecialisering i onkologi och psykiatri, heltidsarbete och forskning parallellt med att vara trebarnsmamma med villa och trädgård i Lund. Att hon och maken var jämställda hade ingen betydelse, Pia hade lägst tröskel och hann före i vardagsrutinerna. – Allt jag gjort har varit meningsfullt och roligt. Då blir man lurad att tro att det inte tar energi. Men det skyddar faktiskt inte, även om arbetet är positivt så tar det energi och kraft, säger Pia Dellson. Allt sammantaget ledde ”rakt in i kaklet”. Då hade hon en längre tid pendlat fram och tillbaka över gränsen i tron att god sömn räckte för återhämtning. Samtidigt som sömnen svek fick hon koncentrationssvårigheter och insåg att det var länge sedan hon kände lust och glädje. Språket som varit hennes bästa vän gick inte heller att lita på längre. – Jag lyssnade på kroppen men agerade inte. Mottot var i stället: ”Jag hör vad du säger, nu kör vi”. Gränsen som hon trodde var töjbar visade sig vara ett stup. Där föll hon nyårsafton 2012. – En anledning till att jag gick i däck, var att jag saknade fotarbete när omständigheterna förändrades. Jag hade bara en riktning, rakt fram oavsett vad som hände. Och jag hade ingen respekt för vilken kraft det tar när något verkligen kommer innanför skinnet. Blicken landar på boken med roströda pärmar på bordet framför oss: Sovsjuk – en mammadoktor skriver om narkolepsi. Precis som Pia blundat för sina egna symtom, hade hon inte velat inse att något inte stämde med yngste sonen, som vacccinerats med Pandemrix 2009. Först hösten 2012 fick han diagnosen narkolepsi. – Man blir som blind och vill inte se, jag tror det handlar om det. Man identifierar inte sig själv och inte heller sina barn som personer som kan bli sjuka, fast man intellektuellt vet. Det låter helt galet, men så var det. Där är det egna omdömet fullständigt värdelöst, det har jag konstaterat. Därför var den första distriktsläkarens ord ”du har utmattningssyndrom, men kommer att bli frisk” viktiga och det var en lättnad att lämna över ”patientansvaret” för sig själv. ”Även om arbetet är positivt så tar det energi och kraft.” I det akuta skedet gällde endast vila. I ett tyst mörkt rum. Pia var extremt ljud- och ljuskänslig. Tankarna som maken kallade ”de galna gnuerna” snurrade och höll på att driva henne till van sinne. Så småningom blev akutåtgärden för att bli av med dem, att försöka fånga tankarna en i taget och skriva ner dem på lappar. Det fungerade. Pia möttes av stöd och förståelse från familjen, kolleger och vänner. Men känslan av att behöva säga stopp till barnen – när de behövde prata eller ha hjälp – och förklara att hon gärna ville men att hennes hjärna sa nej, var otroligt jobbig. När hon efter några månader sjukskrevs tre månader i följd kunde hon äntligen landa. Sluta sprattla och kämpa och i stället vila i att det obegripliga hänt och börja fokusera på sig själv i stället för på omgivningen. Många verktyg hade hon inom sig själv. »


Arbetsterapeuten nr 4 - 2015
To see the actual publication please follow the link above