stånd som neuroser och depressioner. Nackaprojektet, som startade i mitten av sjuttiotalet, innebar ett nytt sätt att arbeta. Psykiatrin skulle flyttas ut till patienterna och hembesök gjordes dygnet runt om behov fanns. Johan Cullberg minns det som en lärorik tid där forskningen 10 visade på betydelsen av ett socialt nätverk, familj, vänner och arbete för patienternas mentala hälsa. Men i början av nittiotalet kom ett genombrott. – Jag fick en stor påse pengar av Stockholms läns landsting för att skapa en klinik där vi kunde ta hand om förstagångs psykoser. Det var fantastiskt. Han fick förtroende, finansiering och fria händer att ta hand om nyinsjuknade psykospatienter. Patienterna skulle landa mjukt och Fallskärmsprojektet blev hans skötebarn. Tanken var att ge verksamheten en stark forskningsanknytning. Men att få med sig läkarkollegerna på universitetssjukhuset och involvera dem i forskningssamarbetet var en utmaning. Johan Cullberg kände sig lite som paria. Vissa kolleger ansåg att han hade märkliga idéer om teamarbete och tankar som kunde undergräva den traditionella läkarrollen. Det var en påfrestande period när han ifrågasattes inom psykiatrikåren. Men med Fallskärmsprojektet fick han äntligen konkretisera sina tankar om rehabilitering och skapa sitt psykosteam. Navet var helhetssynen och rehabilitering, arbete, meningsfull sysselsättning och anhörigstöd parallellt med minskad medicinering förbättrade patienternas prognos. Modellen spreds nationellt. – Det måste finnas både en biologisk och medicinsk kunskap och ett psykologiskt och socialt förhållningssätt för att ge patienterna den bästa vården. Och det är så otroligt viktigt att plocka fram människans egna tillfriskningsmekanismer, arbetsterapeuterna har många gånger kunnat stå för det. Med Fallskärmsprojektet avslutade Johan Cullberg sitt yrkesliv och gick under protest i pension som 67-åring. Han hade gärna fortsatt utveckla sina teorier om psykosens förlopp, och medger att han fortfarande drömmer på nätterna om att arbeta med forskning och behandling. Men att jobba privat var inte aktuellt. Förklaringen är enkel: ”Man måste ha ett team omkring sig”. Men åldern har också fördelar och han känner tacksamhet över att få följa barn och barnbarn. Och bortsett från svackan förra året när han var trött och deprimerad på grund av B12- brist, känner han sig pigg och beskriver sig som mestadels glad nuförtiden. Men nyfikenheten på människans själsliv har inte gått i pension. En ny väg till kunskap har blivit att djupdyka i kända författares diktning som resulterat i flera böcker, bland annat om Stig Dagerman och Frödings skaparkriser. – Jag försöker förstå deras existentiella frågeställningar och vad som står mellan raderna. Vilka teman återkommer? Strindberg kan man följa dag för dag genom brev han skrivit. Det är nästan som att arbeta med levande människor. I den senaste boken är huvudpersonen Märta Söderberg, Hjalmars hustru, som vägrade skilja sig, blev fråntagen sina tre barn och förklarades sinnessjuk av en av tidens mest välrenommerade psykiatriker – trots att medicinska grunder saknades. Johan Cullberg har blivit förvånad och förfärad många gånger under sin research. Märta hade en svår reumatisk sjukdom och hennes problem handlade snarare om att hon behövde behandling och hjälp medel, något som det i början av 1900-talet saknad es både kunskap om och förståelse för. Kulturen i Johan Cullbergs liv är lika närvarande som psykiatrin. Hustrun och författaren Inger Alfvén är given samtalspartner när det rör skrivande och litteratur. De har en övernattningslägenhet på Reimersholme i Stockholm, men sitt permanenta boende i de djupa sörmländska skogarna på en gård som delas med lillebror konstvetaren Staffan och hans fru. – Vi har trädgård och köksland som Staffan sköter. Och vi har höns. Det har han haft tidigare, som småbarnspappa i Nacka på sjuttiotalet. Starka band och nära förhållande kännetecknar familjen Cullberg. När Erland Cullberg för några år sedan gick bort hade han levt hela livet med schizofreni – han blev aldrig frisk – men kunde med familjens stöd fortsätta arbeta som konstnär. – Hans sista boende ordnade vi på ett sjukhem alldeles i närheten av oss i Sörmland och en av hans sista repliker var: ”Äntligen är jag hemma”. ¶ Som student i slutet av 50-talet mötte Johan Cullberg inom psykiatrin kvinnor som var inlagda i månader – de fick lugnande mediciner och elchocker. I dag hade många fått diagnosen utmattningssyndrom. ”Monotona arbeten och fullt ansvar för hushåll och barn slet på deras inre resurser och det var en naturlig reaktion på påfrestningar under längre tid.”
Arbetsterapeuten nr 5 - 2015
To see the actual publication please follow the link above