PORTRÄTTET 8 Döda poeter och författares livskriser stillar nuförtiden Johan Cullbergs nyfikenhet på människans själsliv. Som psykiater har han varit en stark förespråkare för en helhetssyn i behandlingen av psykisk sjukdom. Storebror Erlands schizofreni har haft stor påverkan på Johan Cullbergs personliga och psykiatriska liv. Text: Anki Wenster Foto: Lina Alriksson Pionjär Järndörren gnisslar. Två vitklädda vårdare visar sig. Tar ett fast tag i armarna och leder honom uppför slitna marmor trappor in på Beckomberga sjukhus. Första mötet med psykiatrin är fastetsat i Johan Cullbergs minne. Klockan tre en decembernatt 1957 lämnade han sin storebror Erland som insjuknat i akut psykos på Beckomberga sjukhus. – Det kändes som jag sålde honom åt djävulen när jag var tvungen att lämna honom där, säger Johan Cullberg. Han var 23-årig läkarstudent, hade inte läst psykiatrikursen och förstod lika lite som övriga familjen vad som hänt Erland. Men den riktiga chocken kom först dagen efter. Erland som under natten velat prata med någon hade i stället blivit bältad och när Johan kom på besök låg han skräckslagen i spännbälte. – Det här gjorde att jag vet hur totalt desperat man kan bli när man har en anhörig som blir psykiskt sjuk. Johan Cullberg – psykiater och författare till bland annat Dynamisk psykiatri och Kris och utveckling – har hunnit fylla 81 år. Han nämner i förbigående att han tänkt cykla de fyra kilometerna från Reimersholme till intervjun på Kungsholmen, men tog bussen av praktiska skäl eftersom han ska vidare sen. Sedan 1957 har mycket hänt inom psykiatrin och Johan Cullberg kan se hur perspektiven har avlöst varandra. Det går i cykler, det biologiska perspektivet han mötte som student ersattes av det psykodynamiska i slutet av sextiotalet och av det biologiska igen. Hans önskan inför framtiden är att de olika perspektiven ska förenas. Händelsen på Beckomberga fick på flera vis avgörande betydelse för Johan Cullberg. Behandlingen av Erland födde en protest mot den ensidigt biologiska psykiatrin och ledde till att han började läsa om alternativa behandlingsmetoder. ”En gång sinnessjuk all tid sinnessjuk, så resonerade man på den tiden.” Han fick också uppleva maktlösheten i att vara anhörig utan påverkansmöjligheter. Erland blev efter en tid utskriven från Beckomberga sjukhus och Johan Cullberg citerar journalanteckningarna: ”Anhöriga är tydligen psykoanalytiskt influerade och inte nöjda med behandlingen. Patienten utskrives till hemmet”. Erland hade då fått 120 behandlingar med insulinkoma och 140 elchocker. Johan Cullberg vet – han har läst journalerna. – Folk var rädda för sjukdomen och rehabilitering saknades. En gång sinnessjuk alltid sinnessjuk, så resonerade man på den tiden. Det saknades länge alternativa behandlingar och trots att psykosociala tankar spirade redan på femtiotalet dröjde den behovsanpassade psykosvården, en anledning till att Johan Cullberg länge undvek området – samtidigt fanns händelsen med Erland i bakgrunden. – Jag blev så skakad av det här att jag de första femton åren arbetade med mindre allvarliga till- »
Arbetsterapeuten nr 5 - 2015
To see the actual publication please follow the link above