Page 10

Arbetsterapeuten nr 8 2015

man näven i bordet hoppade de en halvmeter. 10 Nu skäms jag när jag tänker på det. Hur kändes det att jämt vara utsatt? Dåtidens syn på funktionsnedsättningar gjorde att polioskadade skulle upp och gå till varje pris. Rullstol var något fult. Pelles rustning med skenor vägde 18 kilo. Men även i dag tycker han att det finns en tendens till att gående alltid är målet, framför allt för ryggmärgsskadade. – När jag satte mig i rullstol 1977 upptäckte jag vilken bluff det var. Det var otroligt underlättande att sätta sig i stolen. Hade någon informerat mig om att varva rullstol och gående hade jag kunnat bevara min förmåga och inte kastat bort energi på förflyttningar. I stället hade han slitit på kroppen, jobbat som alla andra. Som inköpschef mitt i karriären på ett företag med dotterföretag i fyra länder var han ofta på resande fot med pärmfylld portfölj, annat bagage och kryckor. – Armar är inte gjorda för att vara ben. Nu började dessutom sena effekter av polion märkas, med ökade försvagningar i musklerna och mer smärtor. Men vid den här tiden var postpolio ett okänt begrepp i Sverige. Så vården trodde det handlade om utarbetning och rekommenderade vila, men så fort man började jobba igen kom besvären tillbaka. Pelle började engagera sig i RTP, Riksföreningen för trafik- och polioskadade, numera Personskadeförbundet. Han tog tjänstledigt från sitt ordinarie jobb och skickades i väg till USA som kommit längre. Besökte kliniker, hjälpmedelsföretag och stödgrupper. Lärde sig att personer med postpolio inte kan köra på som vanligt utan måste hushålla med resurserna och prioritera vilka aktiviteter som är viktiga. Att det gäller att vila överbelastad muskulatur och träna underbelastad. – Jag blev handelsresande i postpolio och missionerade på neurolog- och rehabiliteringskliniker om att man måste ta hänsyn till det här. Projektanställningen blev till en fast och på den vägen fortsatte det. Från 2006 tills alldeles nyligen var han ordförande för RTP. Han trodde att han skulle fortsätta med det, men så blev det inte. Mer om det senare. Med närmare 40 år i funktionshinderrörelsen har han mycket att glädjas över – för det har gått framåt även om det varit svårt att göra sig hörd i riksmedia. Listan toppas av införandet av LSS. Lagen som ska säkerställa att personer med funktionsnedsättningar ska ha samma rätt som alla andra att leva ett aktivt liv med full delaktighet i samhället. Därför blir han arg över att debatten i dag mest handlar om fusk och hur mycket lagen kostar, inte vad den ger: livskvalitet och en arbetsmarknad för nästan 100 000 assistenter. – Jag vill höra någon politiker som ställer sig upp och försvarar LSS. En annan framgång är den nya lagstiftningen om bristande tillgänglighet som grund för diskriminering, även om han tycker att den blivit ganska tandlös när många företag undantas från reglerna. En röd tråd i Pelles engagemang är att samhället ska fungera för alla människor oavsett funktionsförmåga. – Vi jobbar för ett universellt utformat samhälle där man planerar utifrån olikheter och inte likheter. Så att man slipper dyra särlösningar i efterhand. Som radhuset i Alby där han sedan tidigt 70-tal bor tillsammans med sin fru Anna Maria, som också fick polio som barn. Och där deras fyra barn (en pojke och tre flickor) har vuxit upp. När området byggdes drev projektledaren, som själv hade ett barn med funktionsnedsättning, igenom att det bland tvåplanslängorna skulle sprängas in enplanshus, där bostäderna redan från början tillgänglighetsanpassades efter de boendes behov. Familjen Kölhed trivdes så bra att de verkligen inte ville flytta när det 1980 visade sig att de väntade, inte ett, utan tre barn till. Pelle lyckades få ett snabbt bygglov i strid med stadplanen. Men kommunen såg till den unika situationen: två vuxna med funktionsnedsättningar, gavelhus och enäggstrillingar. Även om barn med funktionsnedsättningar inte sätts på anstalt i dag möter han fortfarande fördomar. Som när personal i butiker börjar prata med någon av döttrarna eller hans assistent: ”Vilken storlek ska han ha?” Då ger ”han” svar på tal. Eller när han sitter i kön till delidisken en bit bort för att personalen ska se honom. – Då kommer ”kamelhårsulstrarna” och tränger sig. Det är inte ovanligt att folk inte ser mig. Men rullstolar är ordnade så att det kan göra väldigt ont i bakfötterna. Då säger jag: ”Åh, jag såg dig inte.” Så det finns kvar att göra, men inte som ordförande för RTP. Han var valberedningens förslag, men efter stridigheter inom förbundet förlorade han omröstningen på kongressen i november. Men han är inte speciellt ledsen över det. Hustrun Anna Maria säger att han mest verkade lättad när han kom hem. Och han har många andra uppdrag kvar, bland annat som vice ordförande i Handikappförbunden. Kampen rullar vidare. – Sverige är i grunden bra, och då finns förutsättningar för att göra det ännu bättre. ¶ ”Jag vill höra någon politiker som ställer sig upp och försvarar LSS.” När Pelle Kölhed växte upp betraktades rullstol som något fult och det enda alternativet var att han skulle upp och gå. ”Vilken bluff”, kände han sen när han trots allt började med rullstol – det underlättade nämligen hans liv mycket.


Arbetsterapeuten nr 8 2015
To see the actual publication please follow the link above