PORTRÄTTET 8 Sedan mitten av 70-talet har Pelle Kölhed kämpat för att personer med funktionsnedsättningar ska ha samma rätt som alla andra att leva ett aktivt liv. Nyligen utsåg fullmäktige honom till hedersmedlem i Sveriges Arbetsterapeuter. Text: Katja Alexanderson Foto: Jonas Eriksson Fighter Ett 30 nanometer långt virus förändrade Pelle Kölheds liv för alltid. När han var barn på 1940-talet var barnförlamning alla föräldrars stora skräck: Hoppa inte i lövhögar! Ät inte fallfrukt! Förmaningar tänkta att skydda, men missriktade eftersom polio huvudsakligen sprids genom förorenat avloppsvatten och nära kontakt med smittade personer. När Pelle var tre år blev han sjuk och viruset satte sig på andningsorganen. – Jag minns inte ett dugg. Jag tror att kroppen är förståndig och förtränger sådant. Däremot berättade hans mamma om förtvivlan och oron för att Pelle skulle dö. Och om hur han under många månader låg på sanatorium i Vejbystrand i Skåne medan familjen bodde hemma i Linköping. Efter en period hemma var det dags för Pelle att som sjuåring bli ”intern” på ett skolhem på Lidingö. – Det är jag och kungen som gått på internat, men jag tror att det skillnad på internat och internat. Jag gillade det inte och lipade mig igenom första året. Men man vande sig – och fick åka hem till jul och påsk. Så här över 60 år senare kan han se att det kanske inte var skolan som sådan som var hemsk: den låg vackert, undervisningen var bra och barnen fick åka på utflykter, även om ingen frågade dem vad de ville göra. Traumat låg i att vara borta från familjen. När det var dags att börja i sjunde klass bytte han skola. – Om Lidingö var en öppen anstalt var Eugeniahemmet en sluten. Med järnstaket, elgrind och vakt. Där fick man stryk också. När den ambulerande tandläkaren kom på besök en gång blev Pelle hämtad i matsalen av en kvinna i personalen. Han bad att få äta klart, eftersom han visste att det skulle dröja tills han fick äta igen. – Hon lappade till mig så jag for ur rullstolen och käken gick ur led. Det var så de gjorde. Inte för att de hade anledning, utan för att de tyckte att det var kul – jag kan inte se någon annan orsak till det. Man var livrädd för henne, men jag trodde inte att jag skulle få stryk för att jag ville äta klart. ”Armar är inte gjorda för att vara ben.” Skolan blev tvungen att meddela Pelles mamma. Hon fick inte ihop historien om att hennes starka son med bra balans skulle ha ramlat ur stolen av sig själv. När hon träffade Pelle nästa gång lirkade hon ur honom vad som hänt. Men ord stod mot ord: ”Barnet ljög, barn gör det”. Lite senare kom ett avslöjande radioreportage om missförhållandena på Eugeniahemmet, men då hade Pelle redan slutat. Även om han minns kamratskapen med värme frodades gängmentaliteten. – Det blev hierarkier bland barnen. Det fanns funktionsnedsättningar som betraktades som bättre. ”Polioter” hörde till eliten. Ryggmärgsbråck och vattenskalle stod inte högt i kurs. Och cp-skadade barn var skitroligt att driva med, slog »
Arbetsterapeuten nr 8 2015
To see the actual publication please follow the link above