om man utgår från det blir det lättare att tänka, och förstå, att äldre inte är en grupp med samma behov. Om den insikten sjunker in på alla nivå-er skulle det bana väg för ett mer åldersvänligt 14 samhälle. Susanne Iwarsson tar bostäder som exempel. Om det går att ta sig in och ut ur bostaden även när du fått funktionsnedsättningar som ofta kommer med åldrandet – nedsatt balans, rörelse-förmåga och styrka – ökar chansen att du exempelvis fortsätter att gå till affären. Och om köket fungerar med rollator, fort-sätter du att laga mat. Det gör att tidpunk-ten för behovet av stöd skjuts framåt. Krävs det däremot bostadsanpassning är risken stor att det dröjer innan du skickar in ansökan och under tiden infinner sig ett hjälpbehov. Därför tycker hon att det är viktigt att inte sänka kraven på till-gänglighet i tider av skriande bostads-brist, som att till exempel tillåta nybyggen utan hiss. För om enbart den egna bostaden är anpassad kan du inte besöka vänner, familj och grannar. – Hela bostadsbeståndet i Sverige måste vara sådant att den som ”åldras normalt” kan bo och leva ett självständigt och aktivt liv. Anpassat boende ska vara för dem med mycket större funktionsned-sättningar. Sedan är det en politisk fråga vad som ska rymmas inom det vi kallar ”normalt” och när vi ska acceptera att det behövs individuella lösningar. Och en tillgänglig kollektivtrafik gör att du fortsätter att röra dig i samhället även när du inte kan, eller får, köra bil. – Det krävs ett hälsofrämjande och pre-ventivt tänkande som inte handlar om vård och omsorg – utan om att samhället måste ställas om till att tänka efter före. Dessutom är miljöer som fungerar bra för ”äldre” bra för många andra. Såväl rullstolsburna som småbarnsföräldrar med barnvagnar uppskattar automatiska dörrar, hissar och bussar som niger. Men även om Susanne Iwarsson önskar en högre nivå på diskussionen tycker hon att det finns mycket att hämta i rapporter som ”Hemtjänst, vård- och omsorgsboende eller mitt emellan? Ett kunskaps-underlag för planeringen av morgondagens äldreomsorg” från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys och den stat-liga utredningen ”Bostäder att bo kvar i. Bygg för gemenskap i tillgänglighetssmarta boendemiljöer”. Hon delar rap-porternas slutsats att det behövs fler ”mellanboenden” med tillgång till perso-nal, service och gemenskap, men som inte kräver biståndsbeslut. Men påpekar att det inte är någon universallösning mot social isolering, äldre människor gillar inte varandra automatiskt bara för att de är jämngamla. Hon konstaterar att rörligheten på bostadsmarknaden måste öka och säger lite skämtsamt att ”alla bor på fel ställe”. Äldre på särskilda boenden har lägenheter med oanvända kök, men som skulle passa utmärkt för pigga pensionärer som i dag bor i otillgängliga stora villor och lägen-heter, som i sin tur skulle passa trångbodda barnfamiljer. Det är dock ett svår-
Arbetsterapeuten nr 1 2016
To see the actual publication please follow the link above