11 frågor. Kalendern är fulltecknad. Vårt möte är Idas tredje för dagen på kaféet där vi träffas. Kanske är det därför hon sitter förvånansvärt still för att vara en så energisk person eller så spökar jetlagen efter deltagandet i FN:s Kvinnokommission i New York. På den ganska fantasilösa frågan om vad som driver henne har hon funderat mycket. – Jag borde ha ett svar den här gången, men det har jag inte. Det är mycket slump. Jag hade nog mycket kärlek och trygghet hemifrån och nog mycket motstånd. Jag var en flicka som inte passade in, som ville göra det pojkarna gjorde. En lillasyster som alltid fick slåss för att göra mig hörd. Får man bara motstånd tror jag inte att man orkar, och får man bara massa kärlek och bananskal tror jag inte att man känner att man behöver. Dessutom visade de som lyssnade på mig ganska tidigt att jag kunde förändra saker. Men på senare tid har hon börjat tröttna på bilden av sig själv som den unga tjejen som tar plats. Som alltid orkar ta fajten mot fördomarna. – Det finns två Idor. Förebilden, den professionella Ida som aldrig tröttnar och sedan finns det min verklighet. Hon som är svintrött när alarmet ringer och inte vill kliva upp. Som ser något jag vill reagera på, men som vet jag att måste planera för en veckas hat och hot om jag gör det. Engagemanget ger skitmycket tillbaka, i nästan hela mitt liv har det nästan bara betalat sig. Men de senaste åren har det börjat kosta väldigt mycket också. Riktigt rädd har hon bara varit vid ett tillfälle, som hon valt att inte prata om offentligt. Mardrömmar, obehag inför att öppna posten, inte glömma låsa dörren, kanske behöva flytta, inte hålla föreläsningar själv. – Det är korta perioder, sedan går det över, men jag ser mig fortfarande över axeln. Hon låter inte sig tystas, men ser sig inte som modig. Kanske i backspegeln om tio år, men inte i dag. Viljan att förändra samhället är för stor för att inte säga ifrån. Men partipolitiken lockar inte. Hon känner att hon kan göra större skillnad i frågorna hon brinner för som obunden. Och hon gillar att balansera den offentliga mediala debatten med att vara ute i verkligheten bland gräsrötterna. Att ge människor konkreta verktyg för hur de ska arbeta för att göra sina verksamheter jämlikare och locka fler målgrupper. – Det är ett superprivilegium att ha självförtroendet att veta att min röst är värd att lyssnas på. Jag måste ta ansvar för att dela med mig av det utrymme jag får. Jag kan inte blunda för min makt. Det handlar om att när jag väl besitter den, så måste jag erkänna att jag har den och fundera på vad jag ska göra med den. Även i privatlivet övar hon på att släppa igenom saker. Att inte alltid gå på så hårt. Låta bli att rätta andra. Eller som det står på senaste tatueringen: Va snäll. – Den feministiska debatten har öppnat mina ögon. Jag är ju vit, cis, lever i en heterorelation, medelklass. Bara för att jag är ung och kvinna kan jag inte alltid ta massa utrymme. Det handlar om att se att jag är norm också. Ibland behöver jag backa, precis som jag tyckte att gubbarna behövde backa. ¶ LIVSVIKTIGA HJÄLPMEDEL – för livsviktiga människor VARFÖR BOLLAR? Bollarnas rörliga punktvisa tryck mot kroppen ger hjärnan påfyllning av information om individens kroppsuppfattning. Detta ger en tydlig avgränsning av kroppen och skapar en lugn, trygg och samlad känsla. Protac Bolltäcke™ – bäddar för bättre och djupare sömn Protac MyFit Bollväst® – ger ro och energi dagtid Protac Kneed Me® – ger möjlighet till återhämtining Protac Bolldyna® – ger ro i sittande och ökat koncentration GÖR MORGONDAGEN MENINGSFULL komikapp.se Stormhallsvägen 4, Varberg. Telefon: 0340-66 68 70
Arbetsterapeuten nr 3 2016
To see the actual publication please follow the link above