Det är full fart i rehabiliteringsenheten. Nihal Yadav får behandling samtidigt som flera andra barn. Fick du någon behandling innan dess? – Jag brukade åka till sjukhuset men där fick jag bara medicin av läkaren, inga övningar. Det hjälpte inte. Det var ett stort problem och det kändes hopplöst, jag trodde inte att något skulle förändras med min hand. Här insåg jag att det gick. Det känns bra, jag gillar det här stället, men nu är jag 15 år, går sista skolåret och slutar snart. Vad ska du göra sen? – Jag ska fortsätta studera. Jag vill bli läkare, säger Arshe Alam. På lunchen sitter barnen på rad på utrullade mattor utanför skolbyggnaderna, alla i likadana skoluniformer: flickorna i lilarutiga klänningar och pojkarna med lila och blå skjortor och bruna byxor. Skorna avställda bakom sig. Äter ris, linsgrytan dhal och grönsaker med händerna. En del barn sitter i specialdesignade stolar. När maten är uppäten 36 ska tallrikarna diskas. De som inte kan göra det själv får hjälp av dem som kan. Klassrummen fylls, olika årskurser, alla hälsar ”namaste” när vi tittar in. På en byggnad står det ”We can do group”. Där får barnen, utifrån olika nivåer och funktionsnedsättning, öva på det som de har svårt med. Klä på och av sig, äta själv. Känna igen färger, skriva sina namn, laga mat och annat som kan vara bra att kunna i livet. – Huvudfokus här är att barnen ska bli så självständiga som möjligt, säger Shikha Sharma. På centret kan också lärare, från Kirans skolor men också utifrån, gå en kurs om cerebral pares. Här finns även barnbibliotek, en konstverksamhet, talträning, en verkstad där hjälpmedel och proteser tillverkas och en byggnad för den uppsökande verksamheten. Där inne sitter Anita Jaiswal och femåriga dottern Anvisha Jaiswal som har cerebral pares. De har åkt från Mau-distriktet för att under drygt två veckor få behandling och lära sig övningar att göra hemma. De kommer hit tre–fyra gånger om året. – Tidigare åkte vi till Kolkata och fick behandling där, men det var långt från vårt hem, 750–800 kilometer. När vi sedan gick till Varanasis sjukhus gav läkaren oss rådet att få behandling här. I dag kan Anvisha gå med kryckor, men innan vi kom hit kunde hon inte göra någonting, hon bara låg ner, säger Anita Jaiswal. Att omgivningen och barnen själva ska förstå att de kan åstadkomma något, men kanske på ett annat sätt, och att de kan utvecklas är målet med Kiran Village. Och tack vare organisationens arbete har kunskapen om funktionsnedsättningar ökat och människor har börjat förstå att även personer med funktionsnedsättning kan delta i samhället om man fokuserar mer på förmågor än oförmågor och ser att någon är ”differently able” inte ”disabled”. ¶
Arbetsterapeuten nr 3 2016
To see the actual publication please follow the link above