PORTRÄTTET 8 Ida Östensson drömmer inte bara om ett jämlikt samhälle – med egna stiftelsen Make Equal jobbar hon för att det ska bli verklighet. Text: Katja Alexanderson Foto: Alexander Mahmoud Slutsnackat Ida Östensson är trött på att hon alltid ser glad ut på alla bilder. Helylle, som den elevrådsordförande hon en gång var. Skulle det funka om hon ger fingret? Eller är det för provocerande? Vi kör. Ida gör sig redo. Är noga med att det tatuerade hjärtat på långfingret ska synas. Det som symboliserar kärleken i kampen för att göra samhället jämlikt. Spottar ut snusen. Då drar fotografen fram sitt visitkort – på baksidan lägger Leif GW in en prilla med värsta rockstjärnelooken. Kan hon tänka sig att göra samma sak? En snabb googling visar att de glada, eller neutrala, bilderna på Ida ofta hör till artiklar om tunga ämnen: sexuellt våld, samtyckeslagstiftning, ojämlikhet, rasism. Om problem, men framför allt om lösningar. För Ida Östensson vill förändra världen. Skapa ett jämlikt samhälle där alla har lika möjligheter att vara delaktiga – oavsett kön, sexuell läggning, funktionsförmåga, etnicitet, ålder eller vilken annan indelning av människor du kan tänka dig. I dag gör hon det genom stiftelsen Make Equal, som hon grundade 2010 men då med namnet Crossing Boarders. Viljan att förändra är inget nytt. Den har funnits där ända sedan läraren kallade henne polis på lågstadiet för att hon hela tiden la sig i saker. Till och med när hon stod upp mot killarna i sexan som gav sig på en klasskamrat med ”damp” kommenterades det med ”nu har polisen varit framme igen”. – Det spelade ingen roll vad det var. Och jag var ju sån, la näsan i blöt i allt. Det var någon typ av kick att gå in i konflikter och försöka lösa dem – och tro att jag vet bäst, att jag är Gud. Så har det verkligen varit. Hon skulle kunna ha hjälpt mig att avgöra när jag skulle lägga mig i, i stället för att förakta allt och kalla mig polis. Och på ett föräldrasamtal, på låg- eller mellanstadiet, fick Ida höra att hon hade så mycket energi att beroende på var hon la den kunde det antingen gå hur bra som helst eller åt helvete. – Tänkt att få höra det när du är nio, tio bast. Det följer fortfarande med mig. Ibland tänker jag att det är bra att jag fått tänka över min energi, men oftast tänker jag: fy fan att säga så. ”Det var någon typ av kick att gå in i konflikter och försöka lösa dem.” Men om låg- och mellanstadielärarna tyckte att hon var jobbig så uppskattade rektorn på gymnasiet henne desto mer. Ida ordnade temadagar om jämställdhet, var redaktör för skoltidningen, fick vara med och rekrytera nya lärare, välja läromedel. Hon fick också bli försökskanin för att få handledning, i stället för att gå på lektioner. Det blev sedan en möjlighet för skolans andra elever. Efter gymnasiet fick hon jobb som ungdomsombud på Umeå kommun. Blev kommungubbarnas och tanternas unga alibi, en frisk fläkt som rörde om i grytan. Fick en plattform för förändring. – Jag spelade ganska mycket på att jag var ung och det gjorde att jag fick tillträde till makt. Det hände att hon hoppade över sin egen chef och gick direkt till kommunalrådet. Tjatade på alla tjänstemän. Och när en politiker lovade en konstgräsplan till kidsen läckte hon till pressen. Hon visste att han inte kunde lova det, att det var ett nämndbeslut. Så då fick han kämpa igenom det. »
Arbetsterapeuten nr 3 2016
To see the actual publication please follow the link above