PORTRÄTTET 8 Under nästan 50 år som arbetsterapeut har Ingrid Söderback kämpat för professionens utveckling. Tron på att arbetsterapi bidrar till hälsa och meningsfullt liv i gemenskap driver henne än i dag.Text: Katja Alexanderson Foto: Alexander Mahmoud ionjär Stockholm tidigt 1960-tal. En ung Ingrid Söderback diskar grötgrytor i köket på Ersta sjukhus. Efter en tid får hon flytta upp till avdelningarna, där 20 patienter ligger i samma sal. Diskar P efter operationer. – Ersta med sin kristna grundsyn var ett bra ställe att bli vuxen på. En dag kommer undersköterskan Gunni och säger: ”Du som kan knyppla, väva, brodera och sy kan ju bli arbetsterapeut”. Men varken hon eller Ingrid har någon aning om vad en sådan gör. Det är en fråga Ingrid funderat mycket på under sitt långa yrkesliv i arbetsterapins tjänst – vi återkommer till det. Hon får höra att det krävs mentalpraktik och den gör hon på Beckomberga, 21 år gammal. – Helt utan utbildning, det är skandal. Det här med att patienter kunde vara våldsamma, jag vet inte hur jag klarade det. Men jag kommer ihåg att jag blev hotad med sax och kniv. Egentligen skulle hon inte ha åkt till Stockholm. Efter att ha tagit realen – studentexamen var inte att tänka på för en flicka från arbetarklassen – utbildar hon sig först till klänningssömmerska. Planen är att bli textillärare. Men plötsligt görs lärarutbildningen om till treårig och hon kommer inte in. Hem till lilla Sävsjö vill hon inte. Tack vare en diakonissa får hon jobbet på Ersta. Hon träffar sina barns pappa och blir kvar i huvudstaden. Söker in på Nyckelviksskolan på Lidingö och lär sig hantverk tillsammans med andra blivande arbetsterapeuter. Får jobb som terapibiträde och senare arbetsterapiassistent på rehabiliteringskliniken på Danderyds sjukhus 1965–1966. Än i dag är hon stolt över att hon fick tjänsten bland många sökande. – Det var en jättebra skola för att förstå vad arbetsterapi är. Där fanns överläkare Bo Bjerner och arbetsterapeut Ingrid Hildebeck som blev en förebild för mig. Till exempel tvingade hon oss assistenter att gå med bakbunden högerarm i en vecka för att förstå hur patienter med hemiplegi hade det. Men Ingrid vill inte vara assistent hela livet och 1966 börjar hon på den nystartade arbetsterapeututbildningen i Umeå tillsammans med 15 andra. ”Det är en mänsklig rättighet att vara sysselsatt.” – På politikernivå hade man inte förstått vad arbetsterapi är, så man tillsatte lärare som inte var arbetsterapeuter. Men vi fick en jättebra medicinsk utbildning och den har jag har haft stor nytta av. Studenterna kämpar för förändring, åker till Stockholm och tjatar sig till lärare med rätt bakgrund. Arbetsterapeuterna Inga-Britt Bränholm och Gunnel Nelson anställdes, och blev viktiga förebilder för studenterna. Det här är inte sista gången Ingrid Söderback är tvungen att hantera omgivningens bristande kunskap om arbetsterapi. ”Nalle, tack!” stod det till exempel på den första remissen hon fick som nyexaminerad arbetsterapeut på ortopediska kliniken på Södersjukhuset i Stockholm. Läkaren tyckte att hon skulle fixa material så att en sängliggande patient kunde sy ett mjukisdjur. Tillbaka på Danderyds sjukhus arbetade hon med rehabilitering av personer med förlamning. (Då talade man enbart om de fysiska funktionsnedsättningarna och inte om de bakomliggande »
Arbetsterapeuten nr 6 2016
To see the actual publication please follow the link above