10 Alexandra Andersson, arbetsterapeut från Skellefteå, kombinerar studier på masternivå med föreläsningar om cancer i egna företaget. Behovet av att sprida kunskap om gynekologisk cancer är stort. och om några år räknar Alexandra med att ta bort sina äggstockar. – Helst vill jag att "bracca" stannar med mig – risken är 50 procent att mutationen förs vidare om jag skulle få barn. Men samtidigt: skulle jag bli gravid de närmaste åren får det bli så. När jag väl opererat bort äggstockarna räknar jag även med att ta bort livmodern för att minimera risken för cancer. Tiden flyger iväg när vi sitter på campus i Skellefteå. Det märks att Alexandra är van vid att föreläsa inför stor publik. Lugnt och sakligt berättar hon om sjukdomar, genmutationer ”Kan vi sprida kunskap och få primärvården att bli bättre, går det att nå tydliga resultat med fler som överlever.” och hur det påverkat hennes liv. – Men du ska veta att det varit höga trösklar även för mig att komma över. Att tala engelska på EU-konferenser i Madrid och Nice om en sjukdom som anses tabu gör man inte utan nervositet. Hon tillägger: – Jag har mycket att tacka den gemenskap vi har inom Nätverket mot gynekologisk cancer, där jag varit aktiv i några år och sitter i styrelsen. Där finns ett väldigt driv och även många unga som mig, vilket annars inte är vanligt för föreningar och råd för cancerpatienter och närstående. Någonting så grundläggande som att ge ”cancer i magen” dess rätta namn – cancer i de kvinnliga könsorganen – är bara det en viktig uppgift. – Särskilt utomlands talar man om cancer i magen. Det märker jag när jag deltagit på EU-konferenser och genom min mammas släkt i Grekland. I Sverige har vi väl kommit lite längre med att tala korrekt om gynekologisk cancer, men vi har mycket att jobba med här också. Med omkring 3 000 nya sjukdomsfall per år – främst livmoderhals-, livmoderkropps- och äggstockscancer – är det ingen liten diagnosgrupp.
Arbetsterapeuten nr 8 2016
To see the actual publication please follow the link above