8 Hennes mamma är sjuk i äggstockscancer och själv bär Alexandra Andersson på samma genmutation. Nu gör hon vad hon kan för att inte föra den förbannade cancern vidare. Text: Fredrik Mårtensson Foto: Patrick Degerman Förkämpe C ancer i familjen och svåra beslut om förebyggande vård för egen del – Alexandra Andersson läste till arbetsterapeut under några omtumlande år. Nu pluggar hon vidare på masterprogrammet i Umeå och sprider kunskap om gynekologisk cancer och kvinnors sexualitet. – Det får nog vänta ett tag att komma ut och jobba som arbetsterapeut. Just nu känner jag så starkt för att driva viktiga frågor som berör gynekologisk cancer, både genom mina studier och föreläsningar, säger Alexandra, som mitt i all sorg och oro kring sin mammas cancer utstrålar livsglädje. När vi träffas har det gått någon månad sedan hon själv var på sjukhus och i förebyggande syfte opererade bort brösten. Alexandra bär på samma ”högriskgen”, BRCA1, som sin mamma Maria. – Mamma är sjuk i äggstockscancer och har levt med sin diagnos sedan 2012. Tumören visade sig vara spridd, vilket är vanligt för just den här diagnosen, som ofta upptäcks sent. Något hopp om att bli frisk finns inte, bara att försöka förhindra att cancern sprider sig ytterligare. För ett år sedan fick Alexandra besked om att hon bär på samma genmutation med betydligt förhöjd risk att utveckla bröstcancer (50-80 procents risk under en livstid) och äggstockscancer (30-60 procent). Frågorna som hopade sig var många och svåra: Ska jag operera mig? När? Vad behöver opereras? Vilka möjligheter finns? – Vården är fyrkantig på det här området med olika åldersgränser för när det anses vettigt med förebyggande kirurgi. Man säger att det är få unga kvinnor som bär på ”bracca” som insjuknar. Men jag behöver bara gå till min egen släkt och se hur många unga kvinnor som drabbats på min mammas sida. Till slut fick Alexandra en operationstid i Umeå – fem jobbiga dygn på sjukhus. ”Det finns liksom ingen beredskap för friska patienter inom det vårdsystem vi har i dag.” – Dels fungerade inte smärtlindringen riktigt och jag fick ligga kvar längre än det var tänkt, men framför allt kändes det jobbigt att ens rätt till vård ifrågasattes. Kanske inte öppet, men man märkte att vissa på avdelningen kände sig tveksamma. Hon fortsätter: – Hur viktig förebyggande vård än kan vara, finns det liksom ingen beredskap för friska patienter inom det vårdsystem vi har i dag i Sverige. Tiden efter operationen beskriver Alexandra som en lättnad. Att processen med att hantera ”bracca” äntligen kommit igång. – Jag valde att även ta bort bröstvårtorna eftersom en något förhöjd risk kvarstår om man behåller dem. Det jag nu behöver göra är att kontrollera området kring armhålorna så att ingenting avvikande får växa till sig där. Nästa ingrepp blir att operera in bröstimplantat » PORTRÄTTET
Arbetsterapeuten nr 8 2016
To see the actual publication please follow the link above