Victor vill gärna ställa upp på en intervju om cannabis ”i nåt slags terapeutiskt syfte”, skriver han. Och så vill han bidra till att ungdomar inte börjar röka på. Efter lite brevväxling träffas vi i verkliga livet; i hans mammas lägenhet på femte våningen med utsikt över Humlegården i Stockholm. » – Min historia är ganska vanlig. Den är inte ens dramatisk, säger han i nästan ursäktande ton. Victor pratar lågmält och eftertänksamt, men det finns en ilska i botten. Det är den som fått honom att vilja berätta. Han är 24, uppvuxen i en villa på Lidingö som yngst av fyra syskon. Modern är gymnasielärare och fadern har arbetat i olika chefspositioner inom ett stort svenskt exportföretag. Föräldrarna skildes när Victor var i de tidiga tonåren, men han tog det inte särskilt hårt. – Jag har nästan skuldkänslor för att jag inte brydde mig lika mycket som brorsan och syrrorna. Jag var med mina kompisar istället. Fast mamma och jag har alltid varit tajta. Hon satte strikta ramar för hur jag skulle leva, så det gällde att bryta mot dem så smidigt som möjligt. I sjuan och åttan började Victors gäng vara ute och dricka. I nian blev det ännu mer festande, ofta rejäla fyllor varje helg. Någon annan drog än alkohol träffade han inte på. – Första gången jag kom i kontakt med hasch var på gymnasiet. Jag hade varit med en kompis på konsert och märkte att han tisslade och tasslade med några andra. Jag blev sur när de försökte hålla mig utanför. Sen åkte vi hem till en kille där de drog ner rullgardinerna och gjorde i ordning några jointar. Jag hade aldrig sett sånt förut, men gjorde som de andra och sög i mig flera djupa bloss. Efter ett tag började alla fnissa och skratta, utom jag som ingenting kände. Först när han testat flera gånger kom ruset. – Det var härligt och spännande att bli hög. Första gångerna blir man ju extra påverkad. Jag fnittrade och kunde tänka i nya banor. En annan cannabiseffekt är att man kan bli nojig. Det handlade mer om att det var olagligt än att det var farligt. Vi hade provat flera gånger och ingenting obehagligt hände. I början gömde vi oss hemma hos någon, men snart tänjde vi på gränserna och rökte ute på klubbarna och på stan. Även om man kände sig lite såsig dagarna efter var det ingenting mot en bakfylla. De var fyra killar som höll ihop och använde tillsammans. En femte var med i periferin utan att vara intresserad av haschet trots att de andra sa åt honom att prova. Alla hade varit kompisar sedan barnsben. – Det var fler och fler vi kände som rökte, även de man absolut inte trodde skulle göra det, säger Victor. Det hade börjat i en kärna av lite mer våghalsiga personer och sedan spritt sig. Ju mer normaliserat det blev, desto fler vågade prova. Det är skrämmande hur vanligt det plötsligt hade blivit på Lidingö. Men det var en strikt kill-grej. Tjejerna var inte med i de här pundargängen som uppstod när jag gick i gymnasiet. Victor hade lätt för sig i skolan och tog studenten utan att behöva plugga särskilt mycket. Han visste inte vad han ville göra i NY BOK fortsättningen. Rökandet blev ett substitut för att mota bort den oro han kände. – De flesta är glada när de tar studenten, säger han, men för mig kändes det tungt. Jag satt bara och rökte och lät tiden gå. På ett plan fattade jag nog att det var en flykt, en tröst. När man är med sina kompisar som gör samma sak blir man blind. Man resonerar: vi gör det här för vi trivs med det. Vi har rätt att göra som vi vill. Det skulle bli mycket obehagligt om någon av oss skulle säga: killar vad är det vi håller vi på med? Istället hade vi köpt hela paketet hur harmlöst cannabis är och att det borde legaliseras. Politikerna vet inte vad de snackar om. Det gör vi. Fråga oss så ska vi tala om hur det fungerar! Cannabis är ofarligt och det finns en stor opinion för det. Victor funderar en lång stund hur han ska formulera det. – I och med att cannabisrökarna är marginaliserade så blir rökandet en del av identiteten. En viktig del. Ingen ska döma oss för vår livsstil, resonerade vi. Om jag upplever att jag har full koll på vad jag gör så kan ingen påstå något annat! Några direkta biverkningar kände han egentligen inte förutom att alla blev slöare och pundigare. Till slut, efter att ha skjutit upp det i två terminer, började han läsa statskunskap på Stockholms universitet. Studierna funkade någorlunda fastän han rökte nästan varje dag. Haschet tog över från drickandet. – Supandet minskade i gänget, men ofta drack vi även när vi rökte. Det stärkte oss i övertygelsen att cannabis var överlägsen alkoholen. Titta hur slitna de är som bara dricker. Då vi var påtända tappade vi intresset att träffa andra människor. Vi var fortfarande samma cannabisgäng plus att den femte killen börjat röka. Det hade börjat i en kärna av lite mer våghalsiga personer och sedan spritt sig. Ju mer normaliserat det blev, desto fler vågade prova. Han blev snabbt den tyngsta missbrukaren av oss. Victor hade en flickvän sedan gymnasiet. Han försummade henne, men vill inte skylla allting på haschet. Det var hans eget omogna omdöme som gjorde att han inte tog ansvar för relationen. Bland hennes kompisar var det inte okey att använda droger. När hon konfronterade honom med hans missbruk försvarade han sig genast. – Till slut orkade hon inte längre. I en relation vill man ha tillgång till hela den person man är tillsammans med. Jag var bara delvis närvarande och avstängd som man blir av haschet. När hon gjorde slut vände hela mitt liv. Jag upptäckte hur mycket jag brydde mig om henne och fick extrema skuldkänslor hur illa jag hade behandlat henne. Det var en sorg som gick rakt in i hjärtat och där stannade den kvar. Att jag inte kunde bearbeta känslorna beror nog på att de blockerades av haschet. Ungefär samtidigt hade hans mamma upptäckt att han rökte och hon reagerade mycket kraftigt. Han kände att han svikit ` Narkotikafrågan 3/2015 21
Arko nr 3 - 2015
To see the actual publication please follow the link above