Page 12

Arko nr 3 / 2016

DEBATT Också förskrivningarna av fentanyl och morfin har ökat, liksom av metadon och buprenorfin som används både inom LARO- behandling och smärtbehandling. En annan likhet med USA är den avgörande roll som spelas av medikaliseringen som inte minst har drabbat missbruksvården. Psykiska problem ses i allt högre grad som sjukdomar som beror på kemisk obalans i hjärnan eller störningar i dess signalsystem som skall korrigeras med läkemedel. Detta gäller i hög grad beroendevården där långtidsbehandling med metadon och buprenorfin blir allt vanligare. Det blir också vanligare med långtidsbehandling med centralstimulerande ADHD-läkemedel och andra psykofarmaka, inklusive amfetamin. Orsaken till beroende tillskrivs i allt högre grad biologiska faktorer samtidigt som sociala och psykologiska förhållanden underskattas. Det blir vanligare att hänvisa till ”evidens” som grundar sig på få studier under kontrollerade förhållanden som har få likheter med verkligheten. Substitutionsbehandling eller LARO-behandling kan vara ett alternativ och läkemedlen ses som ett hjälpmedel till rehabilitering, men fungerar dåligt om verksamheten bedrivs slentrianmässigt och motivationen är låg. Resultatet blir i många fall ett förödande läckage av dödliga läkemedel som står för en stor del av den illegala marknaden enligt färska polisrapporter. En stor del av sjukvårdens smärtbehandling och psykiatri har lagts ut på primärvården där korta besök och piller blir dominerande inslag. Omkring 800 000 svenskar behandlas idag med antidepressiva läkemedel, vilket är dubbelt så många som vid millennieskiftet. Antalet svåra depressioner där dessa läkemedel gör nytta har definitivt inte fördubblats. Läkemedel har i stigande grad använts för att behandla livsproblem som har social och psykologisk bakgrund. Denna medikalisering av livsproblem blir särskilt förödande när man använder opioider som leder till döden även i måttliga mängder. Exempelvis när opioiderna används tillsammans med alkohol och andra läkemedel eller när toleransen är sänkt. Tyvärr finns det ytterligare en likhet med USA och det är myndigheternas passivitet. Socialstyrelsen diskuterar verkliga och inbillade problem med statistiken istället för orsakerna till den stigande dödligheten. Dagens narkotikadödsfall drabbar inte i första hand etablerade injektionsmissbrukare av heroin eller andra klassiska preparat. Istället handlar det ofta om unga människor, ofta utanför storstäderna, som fått oxikodon utskrivet på grund av smärta, som fått tag i fentanyl-plåster kanske via hemtjänsten, köpt buprenorfin utanför en LARO-mottagning eller beställt livsfarliga fentanyl-analoger via nätet. Sjukvården är idag sannolikt den största leverantören av narkotika men den kompletteras i stigande grad av en illegal marknad som förmår att använda sig av såväl näthandel som hemleveranser. Tyvärr finns det ytterligare en likhet med USA och det är myndigheternas passivitet. Socialstyrelsen diskuterar verkliga och inbillade problem med statistiken istället för orsakerna till den stigande dödligheten. Regeringen minskar det drogförebyggande arbetet och diskuterar i sammanhanget meningslösa åtgärder som sprutbyten samtidigt som man vill distansera sig från uttrycket ”restriktiv narkotikapolitik”. På ett sätt har man helt rätt: den ökade dödligheten är sannerligen inte resultatet av någon restriktiv politik. Den är ett uttryck för ett utflöde av legalt knark till stor del från vården. Det finns bara en väg att gå om man vill minska narkotikadödligheten. Tillgängligheten till droger måste minskas genom skärpta regler för receptförskrivning och kontroll och uppföljning av narkotikaförskrivningar. Bestämmelserna för LARO-behandling måste skärpas och uppföljning göras obligatorisk. Narkotikapolisen måste rustas upp och man måste åter börja satsa på drogförebyggande verksamhet. Det andra ledet är en satsning på drogfri socialt inriktad behandling. Alla människor med drogproblem måste ges chansen att frigöra sig från sin droganvändning och ta itu med sitt beroende. Vi måste göra upp med föreställningen att den drogberoende människan är kroniskt sjuk och beroende av livslång medicinering. All erfarenhet visar att många människor förmår att bryta med sitt beroende och leva ett drogfritt liv. Är det fel att kalla drogberoende en sjukdom? Det behöver det inte vara, men det är definitivt fel att biologisera och individualisera drogberoende och hamna i passiviserande teorier om kemisk obalans som kräver livslång korrigering. Man får aldrig underskatta människors förmåga att ta itu med sina problem. För att travestera Karl Marx, som inte särskilt ofta citeras under Almedalsveckan: Missbrukarnas befrielse måste vara deras eget verk. Vi skall inte försvåra den processen genom att massförskriva dödliga mediciner. n Fotnot: Gunnar Ågren höll ett seminarium på samma tema i RNS tält under Almedalsveckan 2016. Gunnar Ågren Medicine doktor och f d generaldirektör för Folkhälsoinstitutet 12 Narkotikafrågan 3/2016


Arko nr 3 / 2016
To see the actual publication please follow the link above