Page 7

ARKO nr 1 2017

LEDARE nat ett sharing room där personer kan injicera tillsammans. Hälsoministern Terry Lake förklarar att den desperata situationen gör detta nödvändigt. Som långsiktig lösning på problemet föreslås i rapporten British Columbia Overdose Action Exchange från provinsens hälsomyndigheter från juli 2016, att opioider även för icke-medicinskt bruk legaliseras och att övriga droger avkriminaliseras. Alla som vill använda opioider av olika slag inklusive heroin ska få göra det lagligt. Man skriver: ”Eftersom förbudet har misslyckats så måste en metod utarbetas för laglig tillgång för vuxna. Således ska vuxna som vill använda opioider för icke-medicinskt bruk kunna göra så i ett system med en köplicens för opioider antingen på en basnivå eller en avancerad nivå.” För att få en licens krävs att man går en kurs i hur man använder dessa preparat och har fyllt 19 år. Problemet enligt rapporten är i första hand inte att människor använder narkotika, problemet är vinstintresset bakom narkotikamarknaden, hos läkemedelsindustrin på den legala marknaden genom sjukvården samt den organiserade brottsligheten på den illegala marknaden. Genom att legalisera även icke medicinskt bruk av opioider och reglera marknaden vill man begränsa möjligheterna att göra vinst på narkotika. En legalisering innebär att den organiserade brottslig hetens marknad och möjligheter till vinst skulle försvinna. Detta förutsätter ett lågt pris i konsumentledet. Varje begränsning genom pris eller tillgänglighet innebär annars att en illegal marknad uppstår. En reglering där staten övertar distributionen till alla användare som vill ha opioider och reglerar priset genom skattesubventioner innebär att läkemedelsindustrins vinstmöjligheter begränsas. Förslaget ska ses mot bakgrund av den medikaliseringstrend och normalisering av narkotikabruk vi nu ser i västvärlden och i synnerhet i USA och Kanada. En ökad tillgänglighet och en ökad användning av olika narkotika, legala och illegala, innebär stora utmaningar. En aggressiv läkemedelsindustri, en sjukvård som alltmer ser medicin som lösning på mänskliga och sociala problem tillsammans med en lika aggressiv organiserad kriminalitet och Internet/Darknet som marknadsplats gör det svårare att upprätthålla restriktiva regelverk och normer om drogfrihet. Sverige Restriktiv politik inom ramen för FN:s narkotikakonventioner ifråga sätts och överges till förmån för legalisering av bruket och skademinimering för användare. Som en följd av denna utveckling ökar trycket på den svenska restriktiva narkotikapolitiken som nu står inför ett vägval, att följa Kanadas väg eller hålla fast vid och förbättra den restriktiva modellen. Enligt denna modell är själva bruket av narkotika problemets kärna. Ökar tillgängligheten exempelvis genom en legalisering, ökar bruket vilket leder till ökade problem för individer och samhällen. För att begränsa problemen behöver därför bruket begränsas. I stället för att acceptera, normalisera och underlätta bruket behöver det göras oattraktivt. Förebyggande insatser och tidiga insatser för att upptäcka och intervenera är av avgörande betydelse. ”Eftersom förbudet har misslyckats så måste en metod utarbetas för laglig tillgång för vuxna. Således ska vuxna som vill använda opioider för icke-medicinskt bruk kunna göra så i ett system med en köplicens för opioider antingen på en basnivå eller en avancerad nivå.” Målet för behandling är drogfrihet, läkemedel och skadebegränsande insatser är ett komplement. I en sådan modell är förbudet mot användning av narkotika för icke-medicinskt bruk grunden. Med ett förbud följer straffrättsliga påföljder, men straff och vård står inte i motsättning till varandra som kritikerna gör gällande. Tvärtom, förbudet gör det möjligt att intervenera, men påföljden behöver utformas så att den bättre motiverar till vård och drogfrihet. Polisen och skolan upptäcker, socialtjänsten och vården hjälper vilket har visat sig vara en bra kombination. Särskilt viktigt är detta när det gäller ungdomar. Ett exempel är den så kallade MUMIN-verksamheten i Stockholm som varit en lyckad modell med goda resultat men som dessvärre avvecklats i samband med omorganisationen inom polisen. I stället för att läggas ner behöver MUMIN återuppstå och spridas. Den främsta bristen i den nuvarande politiken är den höga narkotikarelaterade dödligheten. Förklaringen till detta är inte den restriktiva politiken och förbudet som kritikerna hävdar, förklaringen är en kraftigt ökad tillgänglighet till opioidläkemedel det senaste decenniet samtidigt som missbruksvården i övrigt prioriterats ner och förfallit. Sjukvården själva är en del av problemet genom ökad förskrivning av smärtstillande läkemedel och bristande kontroll med läckage från substitutionsbehandling. Till det kommer illegal spridning via Internet/Darknet. Lösningen är inte mera läkemedel och ett normaliserande av bruket utan en kraftfullare satsning på prevention och tidiga insatser, upprustning av missbruksvården och bättre kontroll av både legal förskrivning och illegal införsel. Sker inte detta riskerar vi en gradvis förskjutning av gränsen för att till slut hamna i en situation likt den i British Columbia. Detta är konsekvensen av en medikalisering inom vården och att harm reduction görs till överordnad princip för narkotikapolitiken. Ännu finns möjligheten att välja och Sverige bör inte följa Kanadas exempel. „ Staffan Hübinette Staffan är lärare i social pedagogik och drogprevention på Tollare folkhögskola. Han har bl a skrivit boken Vägar till en narkotikafri skola, och är också flitigt anlitad som före läsare inom narkotikaprevention. Narkotikafrågan • 1/2017 7


ARKO nr 1 2017
To see the actual publication please follow the link above