REPORTAGE: KVINNA OCH MISSBRUKARE
tal på Mini-Maria en gång i veckan men det var inte tillräckligt för
mig. Min ångest var så stark. Droger blev min lösning.
På ett halvår förlorade Emelie allt. Soc kopplades in och
dottern blev placerad hos föräldrarna. Lägenheten vräktes hon
från eftersom det var pundare där dygnet om. När hon hade flyttat
in i lägenheten var det win-win för de inblandade: De hemlösa
narkomanerna fick någonstans att ta vägen och Emelie bjöds på
droger som tack. Men det var ett liv och ett kiv och när hon vräktes
var väggarna nersprejade. Bland annat.
De (killarna, red:s anm.) blir med jämna mellanrum bortplockade
från gatan eftersom de syns och begår brott, och så
kommer de till fängelset där de kan tända av, äta bra och
träna. Men vi tjejer driver runt i kylan, utnyttjas och slits
hårt.
– Det var vidriga år med skam, ångest, droger och mycket destruktiva
och våldsamma relationer. Mina killar gav mig droger, en
brukade blanda heroin i mitt amfetamin som var min huvuddrog.
Även fast jag inte ville! Men jag var bara en sak som man gjorde
vad man ville med. Jag var som en traumatiserad trasa.
Under de här åren träffade Emelie ibland på en polis som behandlade
henne med värme och respekt. Det var i olika sammanhang
där hon aldrig kände att hon kunde klandra poliserna för att
de stannade henne och hennes sällskap när de for fram i sina
pundarbilar eller körde ut dem från de tvättstugor de sov i och liknande.
För det var aldrig på krogen hon åkte fast eftersom hon
under sina missbruksår inte ville visa sig offentligt. Emelie förstod
och accepterade att polisen måste göra sitt jobb och att det
kanske inte alltid var så roligt för dem att väcka henne och tvinga
ut henne i den svinkalla vinternatten.
– När man är nere i ett djupt missbruk är självkänslan lika med
noll. Och då blir det inte bättre av att man blir behandlad som
något smutsigt och mindre värt. Många myndighetspersoner kan
knappt dölja sitt förakt. Men den här polisen bemötte mig alltid så
värdigt, hon fick mig att känna mig som en människa.
Åren gick. Emelie är idag 37 år och nykter. Men det har varit
en skakig resa med nykterhet, återfall, behandlingshem och
dessutom en våldtäkt under en blackout vid ett återfall som gick
till rättegång. Och hon var drogfri mellan 2008 och 2012. Hon har
ett lägenhetskontrakt utan besittningsrätt via kommunen och bor
med sin idag 18-åriga dotter i en tvåa och har två jobb, dels på
ett behandlingshem i Södertälje där hon är boendestödjare och
dels i receptionen på ett stödboende i Fruängen. Hon har också
fått en adhd-diagnos.
– Jag kan tycka att det är konstigt att jag aldrig blev tvångsomhändertagen.
När jag pundade så bodde jag ett tag i ett källarförråd
och det hände att soc besökte mig där. Varför omhändertog
de mig inte? Jag vet att LVM är dyrt, men jag var ung och hade
barn, de borde ha gjort det. De frågade mig ibland om jag ville ha
behandling, men när man är påtänd kan man inte ge ett vettigt
svar. De borde ha tagit mig, låtit mig nyktrat till och sedan ställt
frågan. Det är en helt annan grej med killar. De blir med jämna
mellanrum bortplockade från gatan eftersom de syns och begår
brott, och så kommer de till fängelset där de kan tända av, äta bra
och träna. Men vi tjejer driver runt i kylan, utnyttjas och slits hårt.
Tills vi dör eller det tar stopp.
Emelies stopp kom 2013 när hon besökte ett NA-konvent i
Halmstad med 600 före detta missbrukare som peppade och
visade att det finns ett liv bortom drogerna. Hon fick gå upp på
scenen där hon möttes av applåder och en våg av värme. Känslan
var densamma som när hon tidigare stött på den där blonda,
schyssta polisen: Hon blev sedd som en människa. Nu ville hon
bli nykter en gång för alla.
Kungsträdgården augusti 2017, We are Sthlm:
Några tiotal tonårsgrabbar gör en rusning, alltså kommer springande
i flock. Annika Ljung, som är gruppchef på Södermalmspolisens
narkotikagrupp, lyfter knappt ett ögonbryn men lyssnar uppmärksammat
i sin öronsnäcka.
– Det var en kille som greps och då ska kompisarna frita
honom. Men vi låter oss inte provoceras, vi jobbar på i lugn och
ro och täcker varandras ryggar. Ibland gör de rusningar utan
någon särskild orsak, bara för att de hoppas på lite reaktioner och
då måste vi sätta gränser på ett bra sätt. För många är det här den
första kontakten med polisen någonsin.
Det är fredagskväll och den pågående festivalen We are
Sthlm riktar sig mot 13-19-åringar. Annika är på plats med femton
kollegor. Det är en kraftig killdominans i Kungsan denna kväll, och
hon säger att de tjejer som tar droger ofta är skyddade av sina
pojkvänner. Killarna är de som har drogerna på sig och de vaktar
på flickvännerna. Och griper polisen en tjej så nekar hon, de kan
sitta i två timmars samtal utan att erkänna.
– Killarna vi tar kan nog till och med tycka att det är lite coolt att
åka dit. Men tjejer vill inte bli sedda som pundare och man ser inte
på dem att de missbrukar. De är snyggt klädda, sminkade och `
Annika Ljung, chef för Södermalmspolisens narkotikagrupp,
"den schyssta blonda polisen".
Narkotikafrågan • 3/2017 15