REPORTAGE: KVINNA OCH MISSBRUKARE
pengar. Vår mamma-grupp fick vi starta upp på nytt. När vi spelade
in så kände jag att dokumentären skulle bli bra, men jag kunde
aldrig tro att gensvaret skulle bli så stort, säger hon på sitt tjänsterum
som hon delar med en kollega. Kollegan är hennes make
Germany Woldu, de träffades när de båda missbrukade men
lever nu ett nyktert liv tillsammans med sin lilla dotter Milena.
Ett av Saras hjärteprojekt är de mamma- och kvinnogrupper
hon ansvarar för. Men tidspressen på arbetet gör att hon letar
efter en stabil tjej som hon ska kunna ta in som hjälp. Varannan fredag
samlas mammor i KRIS lokaler och det är en varierad skara
som kommer. Ibland är det tre personer, ibland femton.
– Här erbjuder vi en sund och drogfri miljö. En del kommer
mest för att de vill känna gemenskap
med andra som har haft samma problem
som de själva, och en del kommer för att
de behöver mycket stöd. Det kan handla
om hjälp med myndighetskontakter och
annat. För min del handlar det om att
jag vill föra vidare det som har fungerat
för mig vilket är total avhållsamhet från
droger, säger Sara och berättar att
många unga mammor kan känna sig ensamma
med sina erfarenheter i andra
mamma- grupper. Många har också haft
destruktiva relationer med missbrukande
män och får i mammagruppen chans
att tala om det och en plattform att börja
sina nya liv.
– Här pratar vi mycket och har en del
aktiviteter, allt ifrån att vi går och bowlar
till att vi äter tacos. Vid behov följer jag
med de tjejer som behöver stöd om de
ska besöka soc, till exempel. Jag brinner
verkligen för att alla barn ska få en trygg och drogfri uppväxt och
att hjälpa mammorna till det är mycket viktigt för mig, säger Sara
vars egen dotter är 3 år.
Sara Woldu är ordförande för KRIS Stockholmsavdelning och en av mammorna i
SVT:s mycket uppmärksammade dokumentärserie "Aldrig backa".
Att fånga upp barn som kommer från dysfunktionella familjer
menar Sara Woldu är oerhört betydelsefullt. Vuxna som misstänker
att barn far illa – skolpersonal, grannar, släktingar och
andra, måste våga fråga barnen hur de har det. Inte bara en gång,
utan flera gånger. Och ge barnen tid så att de vågar ge förtroenden.
– Vi måste också visa våra barn att de duger som de är. Det
är så stor press på unga tjejer idag och jag vill att alla föräldrar
ska vara delaktiga i sina barns liv. Vi lever i ett stressigt samhälle,
men måste ta oss tid för varandra. Och det har hårdnat ute, på
bara några år. Nu går ungdomarna beväpnade och de blandmissbrukar
på ett helt annat sätt än när jag missbrukade. Tillgängligheten
är stor, allt kan man få tag på med lätthet.
Sara är kritisk mot att det inte finns något drogfritt behandlingshem
för tjejer i Stockholm, bara sådana som erbjuder behandling
i kombination med narkotikaklassade mediciner. Det
finns ett bra drogfritt för killar, dock.
– Man erbjuder oftast tjejerna en plats på substitutionsprogrammen
istället. Det är billigare, men jag tror på behandling där
man hjälper en människa att bli kvitt sitt beroende och att gå till
botten med sin historia. Många tjejer tror att bara man får barn så
ska allt lösa sig, men så enkelt är det inte. Har man missbrukat så
finns det mycket som måste bearbetas och så mycket skam, framförallt
för tjejer. Ofta är skammen och ångesten så överväldigande
att man inte orkar stå emot drogsuget. Det är därför jag
tror på drogfria behandlingshem. Att ge en missbrukare statligt
knark är inte särskilt bra, i de flesta fall. Jag känner en, alltså bara
en enda tjej som lever ett bra liv med subutex och som inte sidomissbrukar.
Så det kan ju fungera, även om det är ovanligt. Men
det värsta tycker jag är att man inte sätter in LVM på tjejer som är
gravida. Barnet i magen räknas inte. Barnet räknas inte förrän
det är fött och det tycker jag är fruktansvärt. De här gravida tjejerna
får alltså vanligen statligt knark istället för behandling som jag
tycker att de borde få.
Varför är det så svårt att hitta de unga tjejerna tidigt i missbruket?
– Därför att de är som jag var förut, nämligen väldigt duktiga
på att dölja det. Jag var snyggt klädd och höll fasaden så länge att
när jag väl åkte dit så var det illa. Men när jag bad om hjälp så fick
jag det. Och det vill jag förmedla till alla. Våga be om hjälp. Jag
bröt ett 14-årigt missbruk varav de fem sista åren på heroin och
lever helt nyktert idag. Det går att vända en situation som känns
hopplös. Min erfarenhet använder jag nu för att hjälpa andra, men
också för att betala av min skuld till samhället.
Ofta är skammen och ångesten så överväldig ande att man
inte orkar stå emot drogsuget. Det är därför jag tror på drogfria
behandlingshem. Att ge en missbrukare statligt knark är
LQWHV¦UVNLOWEUDLGHȵHVWDIDOO
Faktaruta mm på nästa sida `
Narkotikafrågan • 3/2017 17