ARKO nr 4 2020

Narkotikafrågan • 4/2020 13 KRÖNIKA Barnkonventionen är temat för detta nummer, och jag fick frågan om jag kunde skriva något om Barnkonventionen kopplat till mitt arbete som spaningsgruppchef inom polisen – där jag ofta möter barn och unga vuxna i sammanhang där droger finns med i bilden. Jag började med att läsa konventionen, jag stannade upp vid vissa punkter, en av punkterna var att barn har rätt till vårdnads- havare som tar ansvar för deras uppfostran och utveckling. En annan punkt som jag stannade till vid var att barn ska skyddas från narkotika. Lever vi i Sverige upp till dessa punkter funderade jag? I mitt huvud så bläddrar jag igenom de ärenden som vi haft där barn har va- rit inblandade, och jag kom att tänka på en särskild händelse från ett par år sedan, i just detta fall var en av köpar- na en ung kille som var helt okänd för oss, och jag minns att jag reagerade starkt den första gången jag träffade honom. Det gick till så här (fingerade namn): Vi har gripit en drogförsäljare, Dido, som nu sitter anhållen. Vi går igenom Didos telefon och kan via den identi- fiera ett trettiotal narkotikaköpare. Åkla- garen begränsar oss till att hämta in tio köpare, vi väljer med omsorg ut köpare som är yngre och ostraffade – eftersom chansen är större att bryta ett missbruk för någon som nyligen gjort sin drogde- but och som dessutom är okänd för oss. En av köparna är Kalle, 13 år. Han har skickat SMS och frågat om han kan få köpa ”grönt”. Han frågar också om han kan få betala med sitt playsta- tion. Säljaren vill dock inte ha hans play- station utan han vill ha kontanter, de gör upp en tid och plats där dom ska mötas. Sen så slutar konversationen, så vi misstänker att mötet ägde rum och att Kalle köpte cannabis av Dido. Kalle kallas till förhör tillsammans med vårdnadshavare och försvarare, socialtjänsten informeras men avböjer medverkan. När Kalle kommer till förhöret så slår det mig att han ser mer ut som 10 än som 13 år, i den åldern kan det ju skilja mycket. Kalles mamma är stressad för hon har behövt ta ledigt från jobbet under tiden för förhöret. När vi presenterar brottsmisstanken så sjunker Kalles huvud ner. Kalles mamma utbrister ”nej, det kan ju inte stämma, eller hur Kalle, eller hur har du inte gjort det här??” Kalle är tyst. Vi berättar att telefonnumret som använts faktiskt går till Kalles telefon. Kalle säger då tyst att det stämmer att det är han som skickat de sms som vi visar upp. Han berättar att han mött en kille som han skulle köpa ”grönt” av, men att affären inte blev av, för säljaren ville inte sälja till honom. Kalles mamma säger då ”jaha, då är det väl Melvin, eller hur Kalle, som tvingade dig till detta? Det kan jag ge mig på, jag har sagt det flera gånger att du inte ska umgås med honom!”. Det var som om att Kalles mamma helst ville sätta händerna för öronen och bara skrika. Hon ville inte höra talas om att hen- nes son hade försökt köpa droger. Och, hur svårt är det för ett barn att ljuga för sin förälder, om det är föräldern själv som sätter lögnen i munnen på barnet? Det är här jag känner att det brister. Där vi inte följer Barnkonventionen. För- äldrar som har sina kalendrar så fulla att de inte har vare sig tid eller ork att se sina barn. Som inte tar ansvar för bar- nets utveckling. Som bara snabbt vill sopa in alla problem under mattan och fortsätta som om inget har hänt. Och en socialtjänst med resursbrist, som sällan kan medverka vid polisförhör och där uppföljande samtal hos socialtjänsten kan dröja länge. Våra barn har rätt till vårdnadsha- vare som lyssnar och engagerar sig i dem, som skyddar barnet från narkoti- ka och som kan upptäcka och agera om det ändå är så att barnet kommit i kon- takt med narkotika. Våra myndigheter ska vara på tårna, aktiva och ge ”lämp- ligt stöd” till dessa föräldrar när beho- vet finns. Det finns positiva exempel på lyck- ade samarbeten mellan förvaltningar och myndigheter, men det finns också många dåliga exempel – tyvärr. Jag tror generellt att vi kollektivt måste bli bätt- re om vi ska kunna få till någon kursänd- ring vad gäller ungdomar och narkotika. Fotnot: I just detta fall uppgav säljaren Dido i förhör, där han fick gå igenom försäljning för försäljning, att han mindes just denna händelse, för köparen ”såg ut som en tio- åring” så han hade inte mage att sälja några droger till honom. Så lite hopp finns det ändå för mänskligheten. „ Henrik Svensson Henrik är polisinspektör och spanings- gruppchef. Han valdes vid 2020 års kongress in i RNS styrelse. ”Hon ville inte höra talas om att hennes son hade försökt köpa droger.”