ARKO nr 4 2020

14 Narkotikafrågan • 4/2020 DEBATT Vad saknas för att barn till drogberoende föräldrar ska bli hjälpta av Barnkonventionen, som nu är lag i Sverige? ”Jag önskar att man hade tagit mina barn ifrån mig mycket tidi- gare”, sa den nu drogfria mamman ilsket och förtvivlat. ”Jag var expert på att dölja mitt drogande. Jag ljög, skyllde på andra eller annat som orsak till problem som uppstod. Jag var suverän på att manipulera omgivningen. Min största rädsla har varit att mina barn själva ska börja med droger. Min största smärta är att min dotter dog i en överdos.” Inom mitt psykosociala yrkesområde har jag mött många familjer där både drogfria och drogberoende föräldrar sökt hjälp för sina barn. Föräldrar som vittnar om konsekvenser på grund av förnekandet i ett drogberoende. Föräldrar som med mod, in- sikt och klarsynthet kring drogers makt och dess konsekvenser i livet, för både dem själva och sina barn, har kunnat hjälpa sina barn framåt i livet. Denna artikel handlar inte om de barn som har föräldrars skydd. Denna artikel vill belysa att de barn som hamnar i kläm blir oskyddade. Barnen behöver en kompetent och funge- rande samhällsapparat. Under senare delen av 1980-talet kom metoder att riktas till barn med föräldrar som har alkohol-, läkemedels- eller narkotika- beroende. Statistiskt sa man att det fanns tre barn i varje klass. Man sa att barn till ”missbrukare” löpte ökad risk att själva bli drogmissbrukare. Idag vet man att än fler är berörda, en stor dold grupp. Att det både finns miljömässig och biologisk ärftlighet. Man känner till psykiska, fysiska och sociala konsekvenser för barn. Konsekvensernas omfattning hör ihop med hur många risk- faktorer barn utsätts för. Man vet att ett drogaktivt föräldraskap innebär oförutsägbarhet och att det är en stor riskfaktor för barns utveckling. Man vet också att ökade kunskaper ger människor andra möjligheter. Att en fungerande förälder utgör en viktig skyddsfaktor jämfört med att inte ha någon. Vi vet mer om hur barn påverkas när drogberoende föräld- rar hamnar på sjukhus, när föräldrar hamnar i fängelse, att skils- mässor är vanligt och hur barn hamnar i kläm i tvisten. Vi vet mer om anknytningens betydelse. Mer om barn som utsätts för om- sorgsbrist/försummelse, konflikter, psykiskt/fysiskt våld och an- dra övergrepp. Vi vet mer om trauman och dess konsekvenser. Vi har mer statistik. Vi vet att det är vanligt att barn lever med ökad stresshalt, får svårigheter i fokus och koncentration, inlärnings- svårigheter, under/överprestation, svårigheter med känslor och beteenden som påverkar det sociala livet. Vidare magont, huvud- värk, sömnsvårigheter och andra psykosomatiska symtom. Vi vet att barn utvecklar överlevnadsstrategier, tar stort ansvar, är lojala till sina föräldrar och anpassar sig på bekostnad av egna behov, med mycket mera. Vi vet att det är vanligt att barn inte berättar när det pågår, när de är oskyddade, när de är för små och saknar kompetens att beskriva sin situation. Kunskaperna om målgrup- pen har ökat. Vi vet att adekvata insatser och ökade kunskaper ger barn och familjer nya möjligheter samt att hela samhället tjänar på det. I år blev Barnkonventionen lag. De flesta känner till den djupt tragiska händelsen med ”Lilla hjärtat”, den 3-åriga flickan som dog efter att ha flyttats hem till sina drogberoende föräldrar. Nu har två nya lagförslag skickats på remiss till lagrådet. Det ena handlar om att införa särskilda lämplighetskrav på offentliga bi- träden som företräder barn i rätten. Det andra innebär att social- nämnden ska bli skyldig att pröva frågan om vårdnadsöverflytt till föräldrar i familjehem. Tyvärr gick det för långt innan man upptäckte att barns behov och rätt behöver vuxna som kan föra deras talan. Men något sak- nas och det är kärnan. Drogerna. Under hösten 2019 blev Edwin 4 år dödad av sin ”missbrukande” mamma. Professionella inser att de haft fokus på mammans behov och inte på barnets. Kom- petens och insikt om vad droger gör med människor och vad det kan innebära för barn verkar saknas. Jag har skrivit ”Idag vet vi att barn...” men det har visat sig att alla inte vet. Trots att kunska- pen finns på olika sätt i samhället så verkar vi inte använda den. Vi verkar inte arbeta gränsöverskridande eller tvärvetenskapligt i praktiken. I debatten om legalisering av cannabis saknas helt fokus på konsekvenserna för barn som växer upp med cannabisberoende föräldrar. Den saknas även i debatten för sprututbyte eller andra former av skademinimering. Om man ser till kunskapen om hur föräldrars drogande påverkar barn kan man snabbt räkna ut att ökad tillgång och underlättande förvärrar barns situation. Barn betalar ett högt pris. De blir vår nästa generation. Vi vet att droger finns i alla samhällsgrupper. Drogproblem är inte ett enskilt pro- blem. Det angår oss alla. Både barnperspektivet och en lag som Barnkonventionen verkar behöva implementering och förankring hos en bredd av yrkeskategorier, i stora delar av samhällsapparaten och på olika nivåer. Vissa institutioner som utbildar socionomer har missbruk/ beroende som valbar kurs. Om samhället ska utgöra en skydds- faktor för barn i familjer med drogmissbruk verkar kompetensen behöva ses över inom berörda instanser och olika professioner. Med tanke på hur stor målgruppen är, borde kursen göras obliga- torisk på alla berörda läroverk. Kunskaper om droger, drogberoendets mekanismer och dess påverkan på barn verkar behövas för att fatta rätt beslut och följa lagar som ska se till barns bästa. Det verkar som att det be- höver skapas system och att professionella ges förutsättningar att kunna följa de lagar vi har bestämt att vi ska ha. Skapar man en lag i ena ändan och samtidigt skär ekonomiskt i den andra blir det svårt. Det ser ut att finnas mycket kvar att göra om Barnkonven- tionen ska bidra till det bästa för barn med alkohol-, läkemedels- och narkotikaberoende föräldrar. „ Rita Rådebratt Rita är behandlare och har många års erfarenhet av barn till drogberoende föräldrar. Vid kongressen 2020 valdes hon in i RNS styrelse. Vi vet mycket om barns situation – men vad gör vi med kunskapen?