”Jag försöker minnas hur
det var, men det är svårt.
Jag lever mest i nuet”
David är 13 år och är adopterad från Madagaskar. Men, det tänker han inte så mycket på.
– Jag lever mest i nuet, säger David.
David, och ler brett.
Där hemma pratas det ganska mycket om Madagaskar. Faktiskt
så mycket att hans mamma Suzanna Petersson Kero skrivit
en bok som är inspirerad av Davids erfarenheter från sina
första år i det nya hemlandet. Boken, som heter Rune byter liv,
tar upp de där lite svårare ämnena som man
kan uppleva som adopterad, och hur man kan
sakna att inte ha hela berättelsen om sitt liv.
– Nu pratar vi inte lika mycket om det som
när jag var yngre. Nu för tiden kommer
samtalsämnet kanske upp någon eller några
gånger i månaden, konstaterar David.
Han känner att han absolut kan fråga sina
föräldrar om det är något han undrar över
vad gäller Madagaskar och omständigheterna
kring hans och Fabians adoption. Han
har också börjat fundera en del över sitt ursprung.
– Jag har sett den här reklamen om att söka
sitt släktträd, och har frågat mamma om vi
inte ska göra det. Det vore lite kul att få mer
information och kanske plussa på familjen
om man hittar släktingar.
David tror att det är ganska stor skillnad på att adopteras på
2010-talet jämfört med hur det var att adopteras för 40, 50 år sedan.
– Mamma och pappa har bland annat berättat att många barn
¿FNÀ\JDIUnQVLWWKHPODQGHQVDPPDHOOHUPHGQnJRQEDUQVN|-
terska från barnhemmet. Mina föräldrar kom ju och hämtade
mig och Fabian på Madagaskar. Men på den tiden mötte föräld-
UDUQDSnÀ\JSODWVHQLVWlOOHW
Den största fördelen med att vara adopterad tycker David är att
han har två hemländer. Visserligen är Sverige det land som han
räknar till sitt egentliga hemland, men det händer att han även
räknar Madagaskar dit.
± 2P GHW VNXOOH ¿QQDV QnJRQ QDFNGHO Vn lU GHW QRJ DWW IRON
kanske tycker att man ska åka hem till sitt hemland om man är i
Sverige och ser annorlunda ut. Fast idag ser alla svenskar ut på
olika sätt, så jag tror inte att någon tänker på det längre.
David Petersson kom till Sverige när han var fyra år. Då var
han redan storebror till Fabian, som var två, och tillsammans
blev de två bröderna hämtade på Madagaskar av sin mamma
och pappa.
– Jag kommer inte ihåg något alls. Jag försöker minnas hur det
var, men det är svårt. Jag lever mest i nuet,
säger David, och tar en stor tugga på bullen
han beställt in.
9LVHVSnHWW¿NL'DYLGVKHPNYDUWHU6NRODQ
har precis slutat för dagen, och trots att det
är fredag och David går i sexan, som ju är en
krävande årskurs, ser han oförskämt pigg ut.
I vintras var det dags för David och hans lille-
bror att tillsammans med föräldrarna göra en
återresa till Madagaskar. David såg mycket
fram emot resan, och tänkte att han kanske
skulle kunna återuppväcka några minnen när
han väl kom fram.
– Det var lite nervöst faktiskt. Jag visste ju
varken hur det skulle kännas eller hur det
skulle vara. Vi har bott i Thailand ett tag, och
jag föreställde mig att det skulle vara ungefär
som där, berättar David.
Hans föräldrar hade, tillsammans med sönerna, planerat resan,
och ett av de viktigare målen under resan var att besöka barnhemmet
där pojkarna bodde innan de adopterades. Men inte
heller det väckte några minnen inom David, som var inställd på
att han kanske inte skulle komma ihåg något, och därför medvetet
försökt hålla nere förväntningarna för att slippa bli besviken.
'lUHPRW¿FNKDQOLWHQ\DSXVVHOELWDU om sin första tid i livet.
– Det visade sig att jag gått i skolan ett tag, det visste varken
PDPPDHOOHUSDSSDHOOHUMDJRP1lUYLYDUGlU¿FNYLWUlIID
några lärare som kände igen mig. De beskrev hur jag var när
jag var liten, säger David.
Och den lilla David var blyg. Åtminstone enligt hans lärare.
Det är han inte idag, konstaterar han, och tillägger att det nog
hade varit bra om han varit lite blygare.
– Åtminstone tror jag mina lärare här i Solna skulle tycka det.
Du vet, man får ju inte prata så mycket på lektionerna, säger
5