13 skulle reglera när han behövde salt, säger Håkan. Problemet var att saltbristen kommit krypande, och då är det svårt att själv reglera balansen. Vid det här laget gick det inte en vecka utan att familjen tvingades åka akut till sjukhuset och under det första året hemma i Huskvarna kretsade allt kring Rasmus mage. Familjen fick allt som oftast slänga sig i bilen: Håkan bakom ratten, William i framsätet och Kristina med Rasmus liggande i plågor i baksätet. Vid några tillfällen, när det var allvarligt stopp i tarmen, skickades Rasmus i ambulans till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg eftersom det inte finns några barnkirurger på sjukhuset i Jönköping. – Vi blev något av experter på att förutse när magontet skulle sätta in. Det började så gott som alltid nattetid, och vi hörde på Rasmus andning och kurrande mage om det över huvud taget var någon idé för Kristina och mig att gå och lägga oss, eller om det skulle bli en sådan där natt igen, minns Håkan. Kristina kraschade till slut på sjukhuset och vägrade åka hem innan någon tog Rasmus problem på allvar. Vid det laget var Rasmus fullkomligt livrädd för sjukhusmiljön och personalen tvingades ge honom lugnande medel för att över huvud taget kunna ge honom dropp. Håkan och Kristina var som vandrande vålnader och William, som alltid hängde med i bilen de där nätterna de åkte till sjukhuset, var ständigt orolig över sin lillebror. Efter ett oräkneligt antal besök fick Håkan och Kristina lära sig att själva genomföra tarmsköljning på sin son. Detta för att skölja ut tarmvätska och gas som orsakade de svåra smärtorna. – Hur många nätter vi dukat upp för sköljning och genomfört den här på bordet är svårt att säga. Men så fort det är gjort försvinner det onda, och Rasmus slappnar av, säger Kristina. Vändningen kom i två steg. Kristina och Håkan misstänkte att det var saltbrist som var huvudorsaken till att Rasmus tarm var i obalans. Därför experimenterade de på egen hand med vätskeersättning. De berättade sina teorier för en läkare på sjukhuset i Jönköping som tidigare hade fångat upp familjen. Läkaren ordinerade salttabletter och Rasmus blev bättre i princip över en natt. Rasmus mage blev platt, han började växa på längden och blev nästan direkt smärtfri. – Nästa steg blev att en förskolelärare på dagis bestämde sig för att ta tag i Rasmus bajsande. Förskoleläraren genomförde strikta rutiner, där Rasmus sätter sig på toaletten varje gång han ätit, sitter där i lugn och ro och sedan ringer i en klocka när han är färdig. Det har hjälpt Rasmus oerhört mycket, säger Håkan. Idag har Rasmus alltså hunnit bli 5 år. Han har numera lika mycket energi som sina jämnåriga kompisar och är full av upptäckarglädje. Eftersom han fått upp salthalten i kroppen, känner han själv av när det är dags att tillföra salt, och han kan ibland salta sin frukostyoghurt. Salttabletter äter han dagligen och också hemma har familjen installerat en toalettklocka. – Vi är fortfarande noggranna med toalettbesöken, och när vi är ute på resa kan det ibland bli lite omständigt. Då kan vi behöva ge honom lavemang. Han kan inte heller äta obegränsade mängder, men det mår ju ingen bra av, påpekar Håkan. Eftersom så stora delar av tjocktarmen saknas finns det risk för att tarmbakterierna som därför sitter i tunntarmen istället, sätter magen ur spel. Därför äter Rasmus kontinuerligt antibiotika. I övrigt märks hans magåkomma inte längre av. När Kristina och Håkan påminner sig själva om Rasmus första år hemma i Huskvarna, minns de mycket kaos, gråt och smärta. Men samtidigt gick anknytningen enormt fort. För Rasmus hade ett sådant enormt behov av någon att lita på. – Rasmus hade så ont och ändå sken han av glädje. I Kina hade han ju haft lika ont, men då hade han tvingats hantera det själv. Vi kände oss extremt otillräckliga, men att vi satt intill honom och höll honom i handen gjorde honom obeskrivligt glad, säger Kristina. a
Adoptionsmöjligheter
To see the actual publication please follow the link above