4 – Det är tråkigt att Etiopien stängde. Vi hade velat åka dit igen och vi hade väntat ganska länge. De kände sig missmodiga. – Är det slut nu, frågade vi oss, berättar Carina. Blir det inte mer än såhär? De var 45 och 46 år men deras medgivande varade i ett år till. – Kommunen har varit bra hela tiden, utredningen har gått smidigt. Vi har haft stort förtroende för vår utredare, berättar Carina och Patrik. Adoptionscentrum har också varit ett stort stöd under hela tiden. Vi pratar om själva processen, ovissheten, hur det är att bara vänta. – När man är mitt uppe i det så kör man bara på, säger Patrik. – Att vara i händerna på andra var jobbigt, tycker Carina. I oktober 2015, efter en lång och krokig väg, ringde äntligen en handläggare från Adoptionscentrum och tillfrågade om en pojke från Sydafrika. Carina och Patrik tackade ja och i slutet av januari 2016 reste de. Didi fyllde tre år medan familjen var där. De fick honom på en gång. – Resorna skilde sig verkligen åt, berättar Carina och Patrik. Dels hur vi fick barnen, dels var det skillnad på barnens länder. I Etiopien såg man hur fattigt det var. Många av husen var skjul med tak av korrugerad plåt. I Addis låg det kåkstäder runt hörnet på de finare hotellen. Hyddor och höghus om vartannat och tiggare på gatorna. Det var också mycket djur på gatorna, getter, åsnor. I Sydafrika bodde de i Port Elizabeth, där Didi föddes. Vägarna var bra och det fanns en fungerande infrastruktur. Det syntes att det var ett rikare land. Det var också skillnad på att få en treåring jämfört med Anton som inte ens var två när de fick honom. Didi var treårstrotsig när han kom. – Först ville man ju ge anknytningen tid, då lät man honom styra, berättar Carina. Sedan insåg man att en treåring inte kan styra hela familjen. Didi ville alltid göra allting på sitt sätt och var väldigt omständlig, tyckte att han kunde allt själv. Om vi försökte hjälpa till eller om vi inte gjorde på rätt sätt var han tvungen att börja om. Det kunde handla om allt från att klä på sig, vem som gick först i trappan, stänga bildörren och så vidare. Det har nu blivit mycket bättre, det är enklare att avleda honom och när han blir arg och ledsen går det fortare över. – När barn inte har språket än går det inte att förklara, säger Patrik. Det gör ju också att det blir lättare nu när språket börjar komma. – Didi förstod engelska i början och pratade enstaka ord. Det har varit många språk, engelska, afrikaans, en del ursprungsspråk har surrat omkring. Nu går det bättre och bättre med språket. Barnen har olika personligheter så som alla barn. Anton gillar värmen men uppskattar också vintern, att få åka skidor. Men han är lite svårstartad när det är höst och vinter. – Det här är livet, brukar han säga när det är varmt och solen skiner, berättar Carina. Anton gillar sport, att spela fotboll ligger högst på listan. Didi gillar dans. Det gjorde han redan från början, och han gillar också att gå på sångstunder på Öppna förskolan. Vi går ut från köket och in i pojkarnas rum där de leker med varandra medan fotografen tar bilder. De är fortfarande lite blyga men pratar gärna och berättar saker. Carina och Patrik berättar att när de hade varit hemma med Didi ett tag började bröderna knyta an till varandra. Nu har de fått bra kontakt. Didi ser upp till Anton. De vill båda ha uppmärksamhet, och retas med varandra som syskon gör. – De fick mycket bra kontakt redan i Sydafrika men efter några månader hemma kändes det verkligen att den fördjupades. Den blev lugnare på något sätt. – Det har blivit mer liv i huset med båda! skrattar de stolta föräldrarna. – Det är också fint att se hur barnen sover i samma rum, att de känner sig trygga tillsammans, säger Carina. Familjen kommer att resa tillbaka till båda länderna. I Etiopien finns det mycket historiskt intressant att se och de vill tillbaka till Addis. Det är inte lika lätt att åka runt Etiopien jämfört med Sydafrika. I Sydafrika är det mer strukturerat och västerländskt, som hemma, medan Etiopien är mer Afrika. I Sydafrika går det att köpa allt och det finns stora, fina shoppingcenter. I båda länderna finns så mycket vacker natur som de vill tillbaka till och upptäcka mer av. –Resan tar ju inte slut för att man kommit hem, säger de och skrattar. Som de flesta adoptionsresor gör, så slutade denna lyckligt. Problemen och bekymren lägger man bakom sig för att fokusera på det fina barn man har fått. – Det var meningen att vi skulle få de här barnen, säger Carina och Patrik. Ibland tänker vi att vi skulle ha hoppat på adoption tidigare. Men då hade det inte blivit de här två pojkarna! säger de båda och ler. a Text: Caroline Bexius Foto: Lena Dahlström
Adoptionsmöjligheter
To see the actual publication please follow the link above