5 Att adoptera ett äldre barn På sju månader har familjen Ritzman i Fridlevstad norr om Karlskrona blivit en till synes helt vanlig familj med en 8-åring i skolbänken och två heltidsarbetande föräldrar. ma att avslås. Att ett överklagande skulle leda till ytterligare ett avslag. Med flera månaders väntan på att få gå den obligatoriska kursen hos kommunen. Och till slut två ansträngande dagar med en kaotisk rundvandring på barnhemmet med gråtande biologiska släktingar, och en utdragen ceremoni på justitiedepartementet, också den med den biologiska släkten på plats – farmor, fastrar, farbröder och kusiner… Och i centrum en sammanbiten 7-åring med blicken i golvet, något de två handfallna, blivande föräldrarna for mycket illa av. – Jag trodde jag skulle vara lycklig den dagen, men det blev den värsta dagen i mitt liv, säger Thomas om ceremonin. – Jag kan ärligt säga att jag grät när vi kom ut i bilen efteråt. VÄL FÖRBEREDD KILLE Men det är egentligen en annan historia. Det här är historien om John, som blev föräldralös när han var två år, och som växte upp hos sin biologiska farmor, tills dess att hon blev sjuk och han fick flytta till ett barnhem. Då var han fem. Och om paret Ritzman, som för några år sedan insåg att om de skulle bli föräldrar så var det adoption av ett äldre barn som gällde. – Han är väldigt bra på matematik, säger Josefin. – Det är du! Säger hon till John som ligger på knä framför soffan med ögonen djupt inne i en läsplatta. Han tittar sökande upp på mamma Josefin när gästen frågar vad det är för spel han spelar. Han svarar inte men ser upp med vakna ögon. Han har en nyfiken och vänlig blick. – Det här är en liten kille som var väldigt väl förberedd, säger Thomas. De tror att det är Johns biologiska farmor som har tagit beslutet om adoption och som har varit med och förberett John inför ett nytt liv. – När vi äntligen satt med honom i taxin till hotellet i Hanoi, såg vi att han bet ihop, och bet ihop och bet ihop. Han hade säkert blivit tillsagd att han skulle vara duktig. Till slut sa vi till Phuong Anh (Adoptionscentrums kontaktperson i Hanoi) att hon skulle säga till honom att det var okej att gråta. Och då tog det bara några minuter, så grät han. Och han grät i två och en halv timme. DET VÄRSTA SOM KAN SKE Thomas säger att de var beredda på det värsta. Men ”det värsta”, har inte inträffat, konstaterar han. Allt de på adoptionskursen förbereddes på kunde ske med barnet, allt de hade läst sig till, alla historier som Josefin hade tagit del av på Facebookgruppen Adoptivmammor. Utomstående tänker möjligen att det här är en adoptivfamilj. Det folk inte kan veta är att John bara har bott i Sverige i sju månader. Han kom till Fridlevstad från Lao Cai i norra Vietnam i oktober i fjol, och med sig hade han två års skolgång och ett färdigt utvecklat språk både skriftligt och muntligt. – Det har gått så snabbt och det har gått mycket bra, säger Josefin Ritzman. – John har lärt sig svenska så fort! Han går i skolan och har många kompisar. – Han har till och med fått en bästis, berättar Thomas Ritzman. Bästisen råkar vara adopterad från Colombia. – Det är hela tiden frågor om lek hos den ena eller andre, säger Josefin. – I början var vi bekymrade för att vi skulle tappa tid ihop med honom. Men nu förstår vi att det här är viktigt. Att han inte bara kan gå hemma med oss. Ibland måste man låta mammahjärtat stå tillbaka. KRÅNGLIG BÖRJAN Josefin skakar sakta, eftertänksamt på huvudet. Hon säger att de har haft tur. Bakom sig har de lämnat den jobbiga tiden, som den första muntliga kontakt med familjerätten, där de fick höra att de var för gamla och att en eventuell utredning och ansökan om medgivande skulle kom
Adoptionsmöjligheter
To see the actual publication please follow the link above