”Barn som lever med förhöjd stress under lång tid reagerar precis som vuxna. Med utbrändhet” Helena Rosenqvist skojs skull. När de har hämtat kraft och kommer i kontakt med sin förmåga, då kommer Elisabet von Zeipel motivationen. ELISABETS BUDSKAP ÄR relativt enkelt: Ett barn med en funktionsnedsättning som ADHD eller Asperger sliter ofta något oerhört med att få omvärlden begriplig och möjlig. De här barnen vill, men på grund av funktionsnedsättningen kan de inte alltid delta i undervisningen på samma sätt som sina jämnåriga. Orken räcker inte när de samtidigt sliter med sina bristande förmågor. Men hennes erfarenhet är att det ofta går bra. Till sist. Om barnet blir mött i sin utmattning och får en chans att hämta tillbaka krafterna så vänder det för de allra flesta. De tar sig ut i livet igen men med verktyg att hantera sin stress. — Att leva med NPF höjer stresskänsligheten och det tar energi. Det gnager på en hela tiden. Och barn som lever med förhöjd stress under lång tid reagerar precis som vuxna. Med utbrändhet. Och liksom vuxna människor med utbrändhetssyndrom behöver de här barnen också tas på allvar och få möjlighet till vila och fullkomlig, kravlös återhämtning. Men Elisabeth är noga med att påpeka att man kan bromsa i tid, innan utbrändheten är ett faktum och hemmavarandet enda sättet att få den fullkomliga återhämtningen. Man måste bara lyssna på barnens signaler. Den onda magen eller huvudet, den stora tröttheten, orkeslösheten. Alla indikationer på att något är övermäktigt. Attention Utbildning hade under våren en utbildningsdag där Elisabet föreläste om just hemmasittande barn och unga och kursen blev snabbt fulltecknad. En av de medverkande på utbildningsdagen var Helena Rosenqvist, som är mamma till 14-åriga Mattias som har ADHD/aut i sm och har varit hemmasittande de senaste åren. Hon berättade om hur familjen har kämpat för att få skolan att fungera. — Jag kände hela tiden att det var något som inte stod rätt till i första skolan. Vi var oeniga om vilka svårigheter Mathias hade och inte hade. De beskrev en pojke som inte hade några problem och som var omtyckt och driftig. Men Mathias berättade annat. Att han kände sig mobbad, ledsen och ofta uttråkad eftersom han redan kunde det de andra gjorde. I perioder gick han mest runt och hjälpte andra elever eftersom han också hade så svårt att sitta still. På mellanstadiet fick Mathias en ny lärare som såg att han behövde en till en-undervisning och placerade honom i en liten grupp. Det blev ett uppsving men det räckte inte utan Mathias bytte skola i femman. När sedan den skolan bytte lokaler och en resurs slutade, blev det för mycket för den förändringskänslige Mathias. I sexan orkade han inte gå till skolan längre. — Vi försökte arbeta med olika lösningar för att Mathias skulle komma iväg till skolan. Det gick bra en period när han hade en person som kom från skolan och hämtade honom på morgonen. De åt frukost och åkte tillsammans. Men sedan drog de in den tjänsten eftersom den blev för kostsam. Elisabet von Zeipel känner alltför väl igen hur resurser dras in. Paradoxalt nog för att resurserna just fungerar. — NPF KAN INTE TRÄNAS ELLER uppfostras bort men man tror ofta att ett barn som har en resurs och fått det att fungera på så sätt har lärt sig att hantera olika situationer. Istället för att se att barnet med hjälp av sitt extra stöd har hittat sin nivå. Att barnet klarar sig tack vare sin assistent. Elisabet lyfter fram faran med den beskäftighet som finns runt om i samhället. Man pratar gärna om sjukdomsvinster, 13
Attention nr 3 - 2013
To see the actual publication please follow the link above