Page 9

Attention nr 3 - 2013

nnifers rastlöshet ”Att vara hockeytränare är faktiskt det roligaste jag har gjort” mig som en komplett idiot. ”Är du dum i huvudet?” frågade han mig när jag bett honom upprepa vad han sagt. ”Nej, men jag förstår inte vad du menade”, sade jag. ”Då är du dum i huvudet”, sade han. ADHD som ger energi Jennifer har alltid haft en känsla av att hon fått kämpa mer för att förstå instruktioner och övningar än hennes skol- och lagkamrater. Ändå väntade hon ända till förra året med att göra en utredning eft ersom hon inte ville associeras med ADHD. I mitten av januari 2013 fi ck hon det besked hon väntat sig: — Jag har ADHD, precis som jag trodde. Jag har alltid misstänkt det samtidigt som jag inte tyckte det stämde in på mig eft ersom jag förknippade det med att vara stökig och dålig i skolan. Jag hade ju oft a lätt för mig. Nu vet jag mer och ser min ADHD som en tillgång. Jag har lätt för att lära mig nya saker, ett enormt driv och hur mycket energi som helst! Förutom att förstå instruktioner tillhör struktur och planering det som Jennifer har svårast för. — Jag tycker verkligen inte om att komma för sent! Det är bland det värsta jag vet. Jag tror alltid att jag är ute i god tid, men så har jag missat något i planeringen – jag kommer på att jag måste äta innan jag åker iväg eller något sådant – och vips är jag tio minuter sen. Då känns det jättejobbigt. Får jag då dessutom böter och bestraff ningar som många klubbar håller på med, känner jag mig orättvist behandlad. Det handlar inte om att jag är lat och skiter i träningen, tvärtom skäms jag säkert mycket mer än de fl esta andra gör när de kommer för sent. Från spelare till ledare Första uppehållet från idrotten kom när Jennifer var 18. Hon skadade sig under en hockeymatch och kunde sedan inte vara med på träningarna på ett halvår. Hon fi ck en chock när hon upptäckte hur jobbigt hon tyckte det var att vara utan idrott och blev nedstämd och deprimerad när hon inte fi ck röra på sig. — Jag blev helt knäpp! Jag blev tokig av att inte ha någonting att hålla på med. Då kom jag på idén att starta upp ett eget tjejhockeylag. Det ledde till att det lokala ishockeyförbundet valde in mig som styrelseledamot med ansvar för damhockeyn. Det kändes som ett stort erkännande att jag som var så pass ung fi ck så mycket förtroende och ansvar. Jag var i princip ensam tjej i förbundet och 20 år yngre än alla andra. Rollen som organisatör och tränare fi ck Jennifer att börja fundera i nya banor. Hon märkte att hon egentligen trivdes bättre med att leda och hjälpa andra än att pressa sig själv till max i varenda match. — Att vara hockeytränare är faktiskt det roligaste jag har gjort. Då struntar jag fullständigt i om vi vinner eller inte, utan vill bara att alla ska må bra och ha kul. Att vara bäst är inte längre det viktigaste, utan tvärtom jag kan nästan bli arg för att någon inte törs försöka. Idag sportar Jennifer främst för att må bra. Gärna friidrott, kampsporten MMA och långpromenader. Och inte helt överraskande startar hon upp tjejverksamhet i en hockeyklubb i Stockholm. I framtiden planerar hon att plugga idrottspsykologi. — Med den utbildningen kan man jobba med att hjälpa, stötta och inspirera andra idrottare och lag i deras utveckling. Jag har väldigt lätt för att engagera människor när jag brinner för något, så jag tror att det skulle passa mig. Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar Dolda utmaningar är en skrift som ger tips och råd om hur man bemöter barn och ungdomar med till exempel ADHD och Aspergers inom idrotten. Den är framtagen av Centrum för idrottsforskning (CIF) och riktar sig till ledare, föräldrar och alla som arbetar för att ge alla barn och ungdomar en möjlighet att hitta sin idrott och att utvecklas i sin förening. Den kan beställas på idrottsbokhandeln.se. 9


Attention nr 3 - 2013
To see the actual publication please follow the link above