tema Stöd efter diagnos Träningen räddade Antons framtid Efter tre års sensomotorisk träning har Antons svårigheter med bland annat motorik, koncentration och vredesutbrott försvunnit. Från liten klass i specialskola går han i dag i en vanlig skola i en vanlig sjätteklass. Han är duktig i skolan, spelar innebandy, orienterar och har kompisar. Han behöver inte längre ta medicin för sin ADHD. Text: Lillemor Holmgren Foto: Mats Niklasson & Lillemor Holmgren DET LÅTER KANSKE för bra för att vara sant men enligt Anton själv och hans föräldrar så är det verkligen så. – Träningen har räddat både Antons och vår framtid, säger hans mamma och pappa enstämmigt och bestämt. Vi sitter i ett konferensrum på pappa Tomas jobb. Anton, som var tvungen att gå en timme tidigare från skolan för att vara med, är lite sur. Han vill helst inte svara på några frågor utan överlåter till föräldrarna att berätta. Han är i alla fall med och lyssnar samtidigt som han spelar spel på sin mobil. Anton hade svårt med det sociala samspelet redan i förskolan. Han var intensiv, impulsiv och hamnade ofta i konflikter. Han hade dålig motorik, ramlade och snubblade titt som tätt. Han fick börja i specialskola, i liten klass med sex elever och fick egen assistent. Andra terminen i första klass utreddes han, fick ADHD-diagnos och medicin som han inte mådde så bra av. – Efter ett år tvingades vi avbryta medicineringen, säger mamma Anna och ser tillbaka på en svår tid. – Allt var upp och ner och vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Det var kris både i skolan och hemma. Släkt och vänner orkade inte umgås med oss längre och vi kände oss som dåliga föräldrar som inte kunde hjälpa vår son. Av en tillfällighet fick de höra talas om sensomotorisk träning och Vestibularis i Mönsterås och tog kontakt. – Vi fick genast förtroende för Mats och Irene och bestämde oss för att påbörja träningen. Ett beslut som förändrade familjens liv. – Vi har helt enkelt fått livet tillbaka, säger Tomas och tittar kärleksfullt på Anton. I somras kunde vi till exempel för första gången åka på en semesterresa tillsammans. Föräldrarna betonar att de är stolta över Anton som kämpat på med träningen i nästan tre år. – Vi har besökt Vestibularis ungefär varannan månad och lärt oss olika rörelser som vi tränat hemma en kvart om dagen. Jag, Tomas och Antons farmor har turats om att träna med Anton. Vi har varit noga med att vara konsekventa och göra på samma sätt. Det har fungerat som en form av familjeterapi och vi har kommit Anton mycket närmare, förklarar Anna nöjd och glad över resultatet. Innan vi skiljs åt frågar jag Anton om han håller med om det föräldrarna har berättat. – Jo, träningen har funkat, jag blir inte lika arg på saker längre, jag har kompisar och jag är bra på innebandy. VESTIBULARIS HAR sin verksamhet i det gamla församlingshemmet i Mönsterås, norr om Kalmar, ett vackert hus med väl vald inredning och färgsättning. I den stora salen kan barnen leka av sig innan träningen som sker i ett rum intill. – Vi bedriver sensomotorisk terapi (SMT) förklarar Mats Niklasson som förestår Vestibularis tillsammans med sin fru Irene. Han visar stolt runt i huset och pekar på olika små gåvor från tacksamma barn eller föräldrar. Allt började som ett projekt inom lärarutbildningen på högskolan i Kalmar för drygt tjugo år sedan. Mats var då metodiklärare i idrott och rörelse och Irene arbetade som idrottslärare på särskolan i Kalmar. De fortsatte sitt arbete, startade Vestibularis och flyttade till Mönsterås. Som namnet antyder har det med vestibulärsystemet, vårt balans- och rörelsesinne, att göra. Enligt Mats och Irene är människan förprogrammerad rörelsemässigt och utvecklingen sker i viss bestämd ordning. Om steg hoppats över har vi möjlighet att gå tillbaka, hämta upp dem och lära oss rörelserna på nytt. Ett stabilt och smidigt Torsten Norlander Mats Niklasson 12
Attention nr 5 2013
To see the actual publication please follow the link above