tema Stöd efter diagnos Rätt stöd får vardagen att fungera Efter 35 års kamp emot okontrollerbara känsloutbrott, mobbning och stresskänslighet fick Elisabeth Persson diagnosen Asperger. I samband med det fick hon det stöd hon behövde för att äntligen få vardagen att fungera. – DET VAR MIN SAMBO som fick mig att uppsöka vården igen i vuxen ålder trots att barnpsykologerna aldrig lyckats diagnostisera mig. Hos vårdcentralen fick jag en remiss till närpsykiatrin, berättar Elisabeth som nu är 39 år, sjukpensionär och lever ett liv hon trivs med tillsammans med sambon och deras sjuåriga son. Det är mycket på grund av en klok kurator och en uppmärksam arbetsterapeut som Elisabeth lyckats vända en kaosartad tillvaro till en fungerande. De fanns i hennes närhet under utredningen och såg till att hon fick en ny utredning när hon först feldiagnostiserades med personlighetsstörning. Och framförallt så fanns de kvar efter diagnosen och såg till att Elisabeth fick det stöd som utredningen visade att hon behövde. TILLSAMMANS MED arbetsterapeuten tittade Elisabeth på olika hjälpmedel som skulle kunna passa henne och valde ett schema med magneter. I det planerar hon sina dagar genom att markera när hon ska vila, bädda, laga mat, natta sonen eller gå på något möte. Arbetsterapeuten informerade också Elisabeth om LSS – lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. – Det var tack vare det som jag fick min kontaktperson, som har hjälpt mig med flera ansökningar om stöd. Men hon är också som en vän. Vi brukar gå på loppis, promenera, fika och fotografera ihop. Förut satt jag mest hemma och det betyder jättemycket för mig att få komma ut! KURATORN HJÄLPTE Elisabeth att ansöka om boendestöd, som hjälper henne med städningen och följer med henne på promenader. Eftersom hon har svårt med sociala kontakter har hon även fått en ledsagare. – Ledsagaren hjälper mig på möten med vården. Hon berättar sånt jag glömmer och förklarar sånt jag missförstår. Genom kuratorn har Elisabeth också fått stöd från SYNQ, ett stöd inom familjerelationer som socialtjänsten i Luleå erbjuder. De hjälper henne att lösa konflikter med sonen. – De ger värdefulla tips. De kommer hem till oss och vi diskuterar hur allt går. Just nu går vi genom min diagnos tillsammans med sonen, så han ska få vetskap och förståelse om varför jag lätt blir arg och inte förstår gester och hintar. Elisabeth är, trots att hjälpen kom senare i livet än den borde, tacksam över det stöd hon får och medveten om att hon hör till den minoritet som faktiskt får ett tillräckligt stöd efter diagnos. – Förut hotade jag med självmord och slängde möbler när jag blev arg, det är så skönt att jag tack vare mediciner och stöd kan leva ett lugnare liv nu, säger hon och tillägger att hon vill uppmana alla som saknar stöd att inte ge upp. – Det finns hjälp att få fast det är svårt. Det gäller att man får hjälp med ansökningarna, som jag fick. Jag har Harriet (arbetsterapeuten) och Kerstin (kuratorn) att tacka för mycket! Text: Linnéa Rosenberg Foto: Per-Ola Vikström Elisabeth Persson 8
Attention nr 5 2013
To see the actual publication please follow the link above