porträtt Anders ser livet från den ljusa sidan – Jag har haft en bra uppväxt och fått det jag behövt både på dagis och i skolan, säger Anders Moberg som fick DAMP-diagnos redan som fyraåring och Aspergers syndrom tio år senare. IDAG ÄR HAN 27 år och fortsätter att se livet från den ljusa sidan. — Jag har ett bra jobb på Attention Utbildning, en stöttande familj, kompisar, kul fritid och nu har jag också en flickvän. — Kärleken är som en trisslott, säger Anders med ett klurigt leende. Plötsligt händer det! För hans del hände det i TV-serien ”De dejtbara” som gick i kanal 5 förra året. Redan i första avsnittet tände det till mellan honom och Ariella. Sedan dess är de ett par. — Det funkar bra men vi bor inte ihop. Ariella bor i gruppboende. Hon har också Aspergers syndrom men är i behov av mer stöd än Anders. — Jag hjälper henne med det hon inte är så bra på som till exempel att komma igång på dagarna och strukturera upp saker och ting. Det är lärorikt men också tålamodsprövande att vara på andra sidan svårigheterna och den som hjälper, menar han. Han är verkligen glad att han var med i TV-serien och fick chansen att träffa henne. Han understryker också att de båda hela tiden känt sig respektfullt bemötta av filmteamet. — Varma, positiva och seriösa människor som skrattade med oss och aldrig åt oss. Att vissa handikapporganisationer gick ut och ville stoppa serien innan den sändes, gjorde honom både arg och förvånad. — Det om något kändes kränkande, varför frågade de inte oss deltagare innan de gick ut i media. Vi kan ju tala för oss själva. Anders ger ett tryggt och säkert intryck. Han har lätt för att uttrycka sig och han berättar om sin uppväxt sakligt men också med glimten i ögat. — Jag var lite sen med talet och hade motoriska svårigheter redan som liten. Tack vare min kloka, påstridiga mamma gjordes en utredning och fyra år gammal fick jag DAMP-diagnos och assistent redan på dagis. Som han minns hade han inte några större problem utom möjligen att skala potatis. — Jag kommer ihåg att jag satt och kämpade med en potatis medan de andra barnen sov. Han började så småningom i en ADHD klass och de fyra första åren gick bra. — Jag var långt före mina klasskamrater i teoretiska ämnen men långt efter i de praktiska. Jag hade fortfarande problem med motoriken och fick träna med en sjukgymnast via habiliteringen, vilket i och för sig var jättebra. Femman och sexan fungerade inte alls. — Jag kände mig som ett ufo bland ufon. Jag gick i en klass för annorlunda men var helt annorlunda alla andra. Det här är två år som Anders helst vill glömma. Han mobbades, blev förstås frustrerad, arg och fick dagliga vredesutbrott. Han visar hur han försökte få mobbarna att sluta genom att spänna ögonen i dem och sätta händerna i sidan. Men det triggade mobbarna ytterligare, han blev ännu mer hånad och kallades för ”kycklingen”. Föräldrarna tog kontakt med PBU, som det hette på den tiden, och bad om samtal. — Vi hör av oss, sa de. Och nu har de gått 15 år och de har ännu inte hört av sig, säger Anders med ett skratt. Men det löste sig ganska bra ändå. Genom habiliteringen fick han remiss till ny utredning som resulterade i en aspergerdiagnos och han flyttade över till en aspergerklass. — Det var som att hitta hem. Nu vaknade också hans idrottsintresse. Han spelade innebandy och fotboll på handikappnivå men framförallt blev han intresserad av att ta reda på fakta kring olika fotbollslag. Idag skriver han på bloggen ”Fotbollsoraklet” om favoritlagen Liverpool och Hammarby. ANDERS GILLAR att skriva. På gymnasiet, även då i aspergerklass, fick han chansen att jobba med en skoltidning. — Vi fick faktiskt pris som Årets skoltidning av Svensk tidskrift, säger han stolt. Och då tändes drömmen om att få Text: Lillemor Holmgren Foto: Martin Nauvclér 16
Attention nr 2 2014
To see the actual publication please follow the link above