Page 25

Avfall och Miljö nr 3 / 2016

Tillvaratagandet, däremot, förknippas under denna tid med fattigdom, nu ska man helst inte röra avfallet, än mindre återvinna det. Lövsta, som redan tidigare bränt en del sopor, byggs ut med en modern förbränningsanläggning. När förbränningskapaciteten inte räcker dumpas avfall i vattnet eller på stranden intill anläggningen. – Under 30-talet har man också mer av funktionalistiska, rationella tankar om enhetliga storskaliga system, där man inte ska ha flera strängar på sin soplyra, utan allt ska hanteras på ett sätt. Vilka är de viktigaste slutsatserna i din sopspaning? – Det ena är att man kör in sig i stora tekniska system som är svåra att rubba. Det krävs väldigt mycket för att förkasta ett system som man har. Ylva nämner infrastrukturen som ett exempel. Under det sena 1800-talet byggdes järnväg ut till Lövsta avfallsanläggning, en investering som under lång tid gav Lövsta en central roll. Avfallsmängden mättes länge också i antalet järnvägsvagnar. – En annan sak är att ekonomin är väldigt styrande. Kostar det för mycket är det till slut det som gör att man överger ett system. – Den tredje slutsatsen handlar just om uppkomsten av avfall. Trots att det setts som ett problem, även på tidigt 1900-tal, har man inte talat om hur man kan angripa det. Generellt sett har det alltså varit ekonomi och rådande idéer som avgjort hur avfallet har hanterats, inte dess sammansättning. Vad har vi för regim idag när det gäller avfallshantering? – Eventuellt är det en ny regim som börjar 1970. Visserligen förbränner man mycket, men man för in återvinning och det är också det man pratar mycket om. Den är vi väl i fortfarande, någon sorts ny tillvarataganderegim. Karl Tingstens idéer har alltså återupptagits efter år av förbränning och tippning. Men fortfarande finns det en tröghet i systemet, som kanske gör det än svårare att byta bana än det varit historiskt, menar Ylva. – Avfallshanteringen idag är i högre grad än tidigare en del av ett globalt ekonomiskt system. Det gör till exempel att sådant som global ojämlikhet blir synlig i hur avfall hanteras. Frågan om hur jag som medelklass-miljömupp i Stockholm sorterar mina sopor blir ju ganska futtig i det sammanhanget. Har din forskning påverkat dig personligen? – Jag kanske funderar mer i de större perspektiven. Jag kände mig nog mer som en fin och präktig människa när jag sorterade soporna innan jag skrev den här avhandlingen. Nu känner jag mer att OK, det här är det minst dåliga alternativet, men det gör inte så stor skillnad eftersom vi ändå konsumerar så mycket. – Men jag fortsätter att sopsortera och jag har utvidgat med bokashi. Ylva visar mig den lilla lådan, där mikroorganismer bryter ner bioavfallet. Komposten spar de hela vintern och tar med till sommarstället. – Och så lär jag barnen i scouterna att sortera, lägger hon till. – Även om man kan se sopsortering som en symbolisk fråga, sett till de stora miljöproblemen, tror jag ändå att det synliggör något när vi källsorterar. Det handlar om att inte bara förbruka utan också ta tillvara. Det är någon form av mer ansvarsfull hållning. Skulle Karl Tingsten varit nöjd med dagens avfallssystem? – På ett sätt tror jag att han skulle varit det. Han tyckte ju att man skulle ha en palett av olika system. Men han skulle nog bli ganska förskräckt över den slösaktighet vi ser idag. Jag är på väg att avsluta intervjun när Ylva tillägger: – Jag skulle vilja att någon i avfallsbranschen skriver fortsättningen på min avhandling. Det borde finnas någon passionerad, hängiven människa, säger Ylva och skrattar till, en modern Karl Tingsten, som skriver modern avfallshistoria. Det är en spännande period. ”Han kommer med den småländska sparsamheten och ger avtryck på hur en stad organiserade sitt avfallssystem.” Ylva Sjöstrand om Karl Tingsten AVFALL OCH MILJÖ 3.16 sid 25


Avfall och Miljö nr 3 / 2016
To see the actual publication please follow the link above