Nr 2 2018 AVFALL OCH MILJÖ | 37
Strindbergs okända text om renhållning
När du hör namnet ”August Strindberg” så tänker du nog på finkultur,
långa teaterpjäser och gammaldags svenska. Men författaren var
mer mångsidig än man kan tro när man läser dagens kultursidor.
August Strindberg några månader efter att ha
skrivit om renhållning år 1882.
Under hela
medeltiden
slängde
Stockholms
invånare sina
sopor på
gatan. Det
låg sedan
kvar tills det
regnade bort
– eller började
brinna.
AUGUST STRINDBERG ÄR nog urbilden för
kulturelitisten kring förra sekelskiftet.
De flesta av oss ser honom nog som en
skribent som aldrig befattade sig med
något annat än superseriöst teaterdrama
och tjocka böcker.
Men Strindberg var en extrem mångsysslare
som i början av sin karriär
skrev om allt från röntgenstrålar och
guldsmycken till brännvinets historia
och galna folksägner. Några av hans
mest okända texter finns i boken ”Gamla
Stockholm” från 1882, en populärhistorisk
skildring av huvudstaden. August
Strindberg, och medförfattaren Claes
Lundin, skriver om allt från gratisnöjen
och restauranger till stockholmsslang –
och renhållning.
I ett särskilt kapitel behandlas det
medeltida Stockholms ”snygghet” och
när det gäller stadens gator skriver de:
”Huru skulle det väl se ut /// när hvar
och en stadsbo ansåg sig kunna vräka
på gatan alla möjliga orenligheter
samt i allmänhet allt skräp som man
ville göra sig af med. Och det låg der
icke blott några timmar, ej ens blott
några dagar, utan många veckor och
månader; det låg qvar ända till dess
det sköljdes bort af regnet, i fall regnet
På 1700-talet
fanns särskilda
”skitbärarkärringar”
som tömde
latrinerna.
Kvinnorna
arbetade i par
och tömde
sina lass i
stora högar
eller i vattnet.
rådde på det, eller till dess en eldsvåda
förstörde gatans storartade smuts, och
skräphögar på samma gång som de
kringliggande husen.”
En av de stora fördelarna med skräpet
på gatorna var att invånarna i landets
största stad fick gratis mat för sina grisar.
”De många afskrädeshögarne voro
»gefundenes Fressen» för stadens
husdjur och i synnerhet stadens svin,
hvilka gingo fritt omkring på gatorna.
Då dessa djur vordo allt för närgångna,
utfärdades påbud om deras instängande,
men påbuden efterlefdes aldrig
ordentligt och föllo snart i glömskan, det
ena efter det andra.”
En stor del av August Strindbergs
bok är fylld med fakta från publicerade
lagar, dokument han hade fri tillgång
till eftersom han arbetade på Kungliga
biblioteket.
”Mot slutet af 1600-talet gjordes kraftigare
ansträngningar för att få gatorna
snygga, och då, uppträdde kungl. maj:t
sjelf och förordnade, att det då inrättade
Rasp- och Spinnehusets folk skulle brukas
att två gånger i veckan eller oftare,
när det behöfves bortföra all orenlighet
från gator, torg och brunnar.”
De här reglerna infördes för att få bort
stanken och minska risken för sjukdomar
som pest.
Långt in på 1800-talet använde Stockholm
de fattiga ”hjonen” för att sköta
renhållningen.
”Ända in i senare årtionden bortfördes
orenligheten från husens afträden,
hvilka i den inre staden vanligtvis voro
på vindarne, på det sätt att tunnan
hängdes under en stång, som bars öfver
skuldrorna af två s. k. renhållningshjon,
mest qvinnor och alla från korrektionsinrättningen.”
Under arbetet med den 639 sidor
tjocka boken ”Gamla Stockholm” blev
de båda författarna osams och Lundin
konstaterade privat att ”A. S. är omöjlig i
alla avseenden”. När det var dags för en
uppföljare, ”Nya Stockholm” publicerad
1890, skrev Claes Lundin alla texter själv.
Men utan August Strindberg blev det
inga beskrivningar av sopor och renhållning,
boken handlar nästan enbart om
politiker, präster och teater.
TEXT: MIKAEL JÄGERBRAND
BILD: CARL WILHELM SWEDMAN
BILD: IDA FALANDER
INSAMLING