Målaren Ida Adler med bilder bortom språket gVWHUOHQƒ En trappa upp i ett gammalt tegelhus på Stora Södergatan i Lund möts vi i hennes våning en tidig vårdag. I vardagsrummet har hon sin vinterateljé, om sommaren huserar hon i ett stort industrilager i Värpinge, en betydligt ruffare miljö än det samstämmigt harmoniska rum där vi sitter i bekväma Wegnerstolar i rotting, inköpta innan dansk design blev inne, och samtalar över te, kaffe och bredda grova mackor. Här är det högt i tak med döbattanger och vitmålat trägolv. Och i de välfyllda bokhyllorna som går ända upp till taket återfinns konstböcker, psykologisk litteratur varvat med en hyllmeter trädgårds- och kokböcker. En skulptur i kroppsstorlek står framför ena fönstret. Det är en kvinna i helfigur gjord av hennes morfar konstnären Nils Möllerberg. Bronsversionen står i Pildammsparken i Malmö, en grekiska havsnymfen kallad Galatea vars namn betyder ”hon som är mjölkvit”. Jag tjuvkikar på musiksamlingen och noterar boxar som rymmer tango, latin, soul, blues, jazz, country, singersong och ”gamla godingar”. Miljön är stillsamt kultiverad och förvånansvärt tyst trots innerstadstrafiken utanför. Av mig som tillfällig besökare upplevs den som en estetiskt välplanerad plats för eftertanke. Här i Lund har Ida bott i fyra år efter 17 år på Österlen följt av en kortare tid i Arild. På Österlen drev hon Jägmästarboställets B&B i Andrarum parallellt med det egna konstnärskapet. – Det var jätteroligt, men nu längtar jag bara efter att förenkla livet. Och det känns som att ha blivit av med ett slagskepp, säger Ida och framhåller hur bekvämt livet i en tvårummare kan vara. – Det är befriande att inte behöva ägna så mycket tid åt hus och hem, att inte ha måsten och krav! Jag har inte ens krukväxter här hemma. Jag vill kunna gå ut genom dörren och låsa efter mig utan att behöva förbereda mig så mycket. I Lund vill hon ge det egna konst- närskapet ett större utrymme. Trädgård, fönstertvätt, städning och bäddning av gästrum… den tid det har tagit från henne ska nu istället investeras i egen konstnärlig utveckling. – Jag har dragit ner på mina utgifter för att skapa ro och få utrymme för fördjupning och ge mig själv en chans att ta reda på vad jag kan ge. – Men jag är glad för den tiden, den har gjort mig förankrad i naturen och den kopplingen är stark, säger Ida. Ett tomt staffli står mitt emot oss. Under samtalets gång kommer flera olika målningar att ställas upp där framför våra ögon. Ljuset är vackert och om eftermiddagarna reflekteras det in via tegelfasaden på andra sidan gatan. Ida lever med ljuset och oljefärgen och det samspel som uppstår dem emellan. Många gånger har hon erfarit att det fungerar på det sättet, att en målning förändras med ljuset. Ljuset är också centralt i hennes bilder som arbetas fram i en intuitiv process där målet aldrig är givet på förhand. Inför vårt möte har Ida skrivit några stolpar i sitt anteckningsblock; seendet, foto, påhittad vetenskap, intuitionsskapad, det obegränsade rummet, upptäcktsfärd, före ordet, ytan viktig. Ida är född i Stockholm och uppvuxen i en konstnärsfamilj. Med sig har hon alltid haft behovet av att skapa och uttrycka sig genom konst. Att vara uppvuxen i ett konstnärshem har varit en stor tillgång men innebar också en tidig hemmablindhet. Och för att placera sig själv i ett sammanhang började hon läsa konsthistoria samtidigt som hon började finna sin egen väg in i konstnärskapet, en väg som varit långt ifrån rak och given. Men en av ingångarna har varit intresset för själva materialet. På den förberedande konstskolan i Stockholm ägnade hon sig mycket åt keramik, till viss del experimentell, kraftfull sådan. Redan som 16-åring började hon att dreja på kvällskurser. Det var det skulpturala intresset som ledde till keramiken som inte kändes lika pretentiöst som skulptur. Både pappa och morfar var skulptörer och det kändes så stort. Men när hon sedan började på HDK i Göteborg blev det textil. Hennes mamma Stina Sandström var målare och Ida säger att hon själv länge hade ett komplicerat förhållande till måleriet. Men bild lockade så hon valde textil där hon kunde kombinera sitt intresse för materialet samtidigt som hon i det kunde skapa bilder. Hon upplevde att en textilkonstnär närmast kunde beskrivas med en djup suck. För Ida blev det därför viktigt att hitta en egen profil på det textila arbetet och började arbeta med själva tråden, att få till dess form och accentuera den med färgen, att dra ut trådarna och av dem bygga nya fundament; lindade tråd kring metall och gjorde pillriga örhängen som förstorades och blev underlag till skulpturer. Och det var en befrielse när hon insåg att det gick att 7(;7$11$*811(57)272623+,$&$//0(5
Österlen 360
To see the actual publication please follow the link above