Ekologisk konst Den röda stugan lutade betänkligt. Mitt ute i vågorna låg den. I Öresund, just där Malmö möter havet. Sakta tog den in alltmer kluckande vatten och kastade sin skugga över stadens framtidshopp, Malmö högskola, vars huvudbyggnad passerade i bakgrunden. Många som såg den sjunkande stugan blev förfärade: vad hade hänt? Ingen katastrof, som tur var. Inte än. Stugan var den finska konstnären Tea Mäkipääs konstverk ”Atlantis”. Syftet var att påminna om att istäckena vid polerna smälter när den globala uppvärmningen eskalerar. Att havet breder ut sig. Att marken äts upp, bit för bit. Atlantis-stugan, som också visades i Wanås slottspark, var ett slags memento mori, konstnärens sätt att säga: vår värld är ändlig. Vår livsstil är ohållbar. Stugan gestaltade på ett mycket konkret vis växthuseffektens risker och det moderna västerländska samhällets sköra grund. Vi kommer att drunkna, förr eller senare. Den olycksbådande titeln Atlantis leder förstås associationerna till den förlorade, sjunkna lyckliga civilisation som nu bara finns i sagorna. På andra sidan Öresund, i Köpenhamn, deltog samma år den danska konstnärsgruppen Superflex i FN:s stora klimatkonferens 2009. De uppmanade då mötets alla besökare att dö ekologiskt. Eller åtminstone begravas så. Superflex försökte nämligen övertyga konferensdeltagarna gVWHUOHQƒ om att skriva under ett kontrakt där man lovade använda sig av ekologisk begravning om man skulle råka dö under COP15-mötet. En ickemiljövänlig, traditionell begravningsmetod med kista och kremering smutsar ned mycket; en människas död resul- terar i mellan 50 och 100 kilo giftigt avfall hade Superflex räknat ut. Året därpå, i samband med nästa klimatkonferens i Mexiko hösten 2010, målade den isländska konstnären Bjargey Olafsdottir med röd hushållsfärg en gigantisk isbjörn, stor som en fotbollsplan, vid Langjökull-glaciären på Island. Teckningen, som var inspirerad både av barnteckningar och Nascalinjerna i Peru, sträckte sig över 80 gånger 50 meter. Syftet var förstås, att dra uppmärksamheten till de smältande glaciärerna och isbjörnarnas krympande territorier och antal. Ja, frågor om klimatet har på sistone engagerat många konstnärer. Ändå är ekologi som tema egentligen inte nytt i konsthistorien. Redan i början av 1970-talet arbetade många konstnärer med utgångpunkt i frågor om miljön, jordens resurser och människornas slöseri med dem. En av dem, amerikanen Mierle Laderman Ukeles, belyste både drastiskt och explicit ekologiska resonemang i projekt som berörde skräp, avfall och sopor. I syfte att synliggöra vårt beroende av sophantering skakade hon 1979 i ”Touch Sanitation” hand med New Yorks samtliga 8 500 renhållnings- arbetare. Några år senare i samma stad planterade Agnes Denes vete på 9 000 kvadratmeter nära Wall Street på Manhattan i verket ”Wheatfield – A 7HWRFKELOG/LQGD)DJHUVWU|P “Några år senare i samma stad planterade Agnes Denes vete på 9 000 kvadratmeter nära Wall Street på Manhattan i verket ”Wheatfield – A Confrontation”. Marken var då värd 4,2 miljarder dollar och det gigantiska konstverket ställde på ett poetiskt men också tydligt politiskt sätt naturen mot kapitalet i ren konfrontation. En uråldrig gröda mot stål, betong och aktier. Bredvid ett expanderande finansiellt centrum påminde hon om var alla rikedomar kommer ifrån”
Österlen 360
To see the actual publication please follow the link above