gVWHUOHQƒ entré direkt ska berätta något om platsen och dess invånare. – Här vill jag berätta att jag är konstnär, här kan man se element av vad jag håller på med, säger hon och sveper ut med handen mot all konstskrot som haft andra funktioner i tidigare utställningar. Strax intill ligger ”Templet” – en plats att luta sig mot och lyssna på det porlande vattnet i dammens fontän. Mot vägen står Einars tre björkar som väktare mot omvärlden. – Huset och väggarna skyddar mig, men utan att stänga. En liten gräsplätt finns. Där arbetar Madeleine efter den legendariske trädgårdsdesignern Piet Oudolfs sätt att växtkomponera. I sommar ska det här växa stäppsalvia, ringblomman Indian Prince, dunborstgräs och fjäderborstgräs med inslag av svart vallmo. Madeleine söker efter en visuell explosion av mahogny, orange och lila tillsammans med de mjuka vipporna av gräs. Vi vandrar sedan genom det Gröna rummet med städsegröna bladväxter och passerar en liten skog med bland annat parkaralia från Lund som slår ut som parasoller och egensådda robinior från trädet i Kivik. Och vid husets norrsida förbereder Madeleine en mossträdgård som ska bli den älskade hunden Bellas sista viloplats. Vi pratar om just vikten av vila, om att vi lever i en värld där vi har tillgång till all information hela tiden och om vad det gör med oss. Madeleine menar att hon i grund och botten är en huvudfoting. Och det är i sin trädgård som hon finner balans. Den hjälper henne att bli hel och trött. Hon säger att för henne så kommer inte jämvikten ur att göra ingenting. Hon när en dröm om att hon ska sitta med ett glas vin eller en kopp kaffe och bara njuta i någon av alla de sittplatser hon har kreerat, men gör det aldrig. – Det kan inte jag! Att jobba i trädgården är min mesta vila! Det inomkonstnärliga räcker dock inte för Madeleine. Samhällsekonomi, vad vi gör av våra gemensamma resurser och hur de fördelas är frågor som intresserar. Madeleine jobbar därför också tillsammans med människor som är uträknade bara för att de står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Som ett av många exempel undersöker de just nu om det finns förutsättningar att starta en matpark i Landskrona. – Konsten kan kännas som ett reservat. Den spelar mest på sin egen plan, menar Madeleine och önskar en större närvaro ute på de aktuella politiska händelsernas scen. Det är de nödvändiga förändringarnas tid, det är tid att ta avstamp i vår skuld och i vår förmåga att hitta nya lösningar. – Jag tittar fortfarande på tillvaron med en konstnärs blick. Jag ser mellanrummen och intresserar mig för vad man kan göra med dem. Så använder jag mitt konstnärskap. www.madeleinetunbjer.com
Österlen 360
To see the actual publication please follow the link above