.$5,1%(1*76621 NRQVWQlUL.LYLNPHGU|WWHULHQVYXQQHQWLG gVWHUOHQƒ 7(;7$11$*811(57)272623+,$&$//0(5 I mer än 30 år har Karin Bengtsson bott på gården Eliselund mitt i Kivik. Härifrån syns den vårblå Östersjön över hustaken. Det är ett hav Karin inte kan leva utan, inte heller sin trädgård där hon hämtar den mesta inspirationen och rekvisitan för sitt konstnärskap. Läget är centralt, men ändå för sig självt där huset ligger inbäddat i lummig grönska. De täta växt- ridåerna som träden skapar är till viss förtret för en del sommargäster som vill fälla för att få soligare uteplatser. Karins dotter är arbo- rist och vi talar om vikten av att inse värdet av uppvuxna träd. – Träd är liv, utan träd lever vi inte, säger hon med eftertryck. Fotosyntesen i det klorofyllgröna är en förutsättning för våra livsprocesser, men också för Karins konst. Hon arbetar med något så otidsenligt som stilleben som sitt främsta uttryck där allt som växer finner vägen till hennes pannåer. Men också till de grafiska bladen där hon trycker på gulnat papper med ålderdomlig prägel. – Det har följt mig sedan jag var liten, konstaterar hon. I hennes bilder ställs det organiska mot det geometriska. I mörkt barocka kvadrater målar hon sina blomstrande stilleben med starka influenser från 15- och 1600-talens måleri. Svärtans kontrast framhäver färgerna när hon med tunna penslar och stor koncentration minutiöst återger sitt motiv. Glansdagrar och skuggor skapar lyster och volym i de detaljerade studierna som står mot den friare penselföringen i den mönstrade inramningen som påminner om tapetfragment eller textilier. Karin använder sig här gärna av spetsgardiner som hon med vit färg trycker på pannån för att skapa mönster att måla vidare på. En vissnande frökapsel från trädgårdens eld- röda vallmo ges en inramning av blågrågrön tapet. – Då får man både rummet och trädgården i ett, säger Karin och berättar att hon lever i ett nära förhållande till sina blommor där hela livscykeln intresserar. – Jag ser dem i olika faser och stadier, de utvecklas, blommar ut och försvinner. Ofta är det dock vissnande blommor som lockar, de äger en särskild skönhet där liv och död möts. Hon kan gå och invänta en blomma innan det rätta ögonblicket infinner sig. Då plockar hon den och tar in den i ateljén. Friluftsmåleri intresserar inte, inte heller att använda sig av fotografi som förlaga. Det är vackert och det är dekorativt, men definitivt inte sött. Vi sitter på nätta trästolar i ateljén som ligger i ett separat hus i bortre delen av trädgården. På en bricka är grönt te, en karaff kallt vatten och chokladmuffins uppdukade. Dörren står på vid gavel, vinden är frisk och jag skymtar en gröngul randig kiosk som fungerat som lekstuga. I ena hörnet står ett apelsinträd från Italien, på väggarna ses ett par av de målningar som är kvar efter påskens konstrunda och på en stång hänger klänningar, förkläden, blusar och kjolar från den egna kollektionen Astrid som Karin gör i samarbete med konstnärskollegan Maria Björklund. Trädgården utanför är en bohemisk dröm där Karins egengjorda fågelbad i cementgrått och svartmålade siluetter av Carl von Linné står vackert mot en mängd buxbom. I rabatterna väntar rosor, akleja, digitalis och vallmo på att slå ut. Så småningom kommer de att finna vägen in i Karins ateljé där hon arbetar i den snabba akrylen, en verksam kontrast mot det långsamt växande. Vi talar om den begränsade kvinnliga rörligheten och hur den påverkat kvinnors konstskapande. Det sena 1800-talet och tidiga 1900 intresserar oss båda. Jag tar upp de kvinnliga konstnärerna som ”drogo till Paris” på 1870- och 80-talen. Det var de som öppnade dörren till dockhemmet och tog det avgörande steget ut i en större värld. Tillträdet till den världen var dock begränsad. Genusforskare som Griselda Pollock har analyserat kvinnlighetens rum i konsten. Hon konstaterar att det var i den privata sfären såsom balkongen, verandan, salongen, trädgården och parken som det var acceptabelt för en kvinna att vara och verka. Och i den dåtida konstteoretiska debatten betraktades dekoration, inredning och sömnad som lämplig estetisk syssla för kvinnor med konstnärliga anlag och ambitioner. När jag betraktar Karins stilleben går tankarna osökt tillbaka till vad den kvinnliga handen traditionellt har tillåtits utföra. Karin säger att hon känner en stark samhörighet med den tidens kvinnor och tar upp konstnärer som Marie Kroyer, och Karin Larsson, medan jag talar om Gunhild von Gegerfelt, tre begåvade konstnärer som fick stå tillbaka i relation till sina framgångsrika män. Vi enas om att vi står i tacksamhetsskuld till den generationen kvinnor, att det är
Österlen 360
To see the actual publication please follow the link above