på deras axlar vi står. Karin påpekar att hennes självständighet är en helt annan och betydligt större och ser det som en styrka i att idag som kvinnlig konstnär kunna välja denna motivvärld fritt. – Jag lever ju i en annan tid där jag kan känna mig så stark att jag kan välja detta själv, säger Karin. Hon framhåller utmaningen i att hålla på med stillebenmåleri på 2000-talet och menar att hennes hållning gränsar till trotsighet. – Jag bryr mig inte, utan gör det jag själv vill, säger hon och lyfter fram den estetiska lockelsen i till exempel Morandis enkla stilleben med grönskimrande buteljer, men också Giacomettis som har följt Karin sedan tonåren. Kopplingen till en svunnen tid finns på alla plan i Karins skapande. Antika föremål har alltid intresserat henne. Sedan barnsben har hon gVWHUOHQƒ älskat loppisar och auktioner. Sitt första skrivbord ropade hon in när hon var liten för två kronor. Karin är också en passionerad samlare av textil, där Arts & Craftsrörelsens frontfigur William Morris verk intar en särställning. Och när vi ses har hon nyligen kommit hem från Indien med en resväska fullpackad med saris och quiltade tyger, spetsar och band. Sytt har hon gjort så länge hon kan minnas, kanske lärde hon sig av mormodern som var sömmerska. Klädkollektionen Astrid för tankarna till Virginia Woolf. Karin har hittat gamla mönstertidningar från åren mellan 1910 och 20, innan de raka charlestonklänningarna slår igenom, som hon syr efter i fyndade äldre tyger av gedigen kvalitet, men ändrar efter personlig lust så de får en helt egen touche. I Karins färgrika stilleben återfinns inte bara en skål med citroner, en rönnbärskvist eller skir sommarblomma, utan en och annan ärvd stol och fågel smyger sig också in som motiv. Stolarna är alla en del av Karins privata historia. Det är de skavda och nötta med spår av liv som fascinerar. I en av bilderna återfinns en skinnklädd stol med en koltrast och en resväska. Det är en målning som antyder avfärd och avsked, men som också inger en känsla av frihet och möjlighet. Och i vårt samtal dyker frågan upp om människans frånvaro i hennes bildvärld. – Jag har många gånger försökt. Men nej, människan får finnas som avtryck genom den tomma stolen, den packade väskan och den plockade blomman.
Österlen 360
To see the actual publication please follow the link above