ANNA ÖRTEMO konceptuell konstnär med känsla för träd 7(;7$11$*811(57)272623+,$&$//0(5RFK$11$g57(02 “Döttrarna till det svarta och det vita fick egendomliga hjärtan. Lägger man dem på en röntgenplåt ser man att de har formen av timglas. / … / Man röntgade då hennes hjärta och upptäckte denna egendomliga form. Dessutom fann man ett vidsträckt vintrigt granskogslandskap strax under hjärtat, någonstans mellan fjärde och femte revbenet. Hon hade konserverat barndomens barrskog inom sig. Hon livnärde den i sin kropp.” gVWHUOHQƒ Likt systern i Maria Tapaninens bok Vid lärkvattnet har även konstnären Anna Örtemo bevarat barndomens landskap inom sig. Skogen hon bär på är den djupa värmländska från uppväxten i Älvsbacka utanför Molkom. Härifrån hämtar hon delar av näringen till sitt konstnärskap där träden spelar en konceptuell roll tillsammans med stigar, staket, kartlinjer och murar som i textila poem lyfter fram tillvarons små, men livsviktiga, ting. Sedan 1998 bor Anna med sin familj i den gamla skolan Nilstorp utanför Lövestad. Värmland har hon lämnat, men är en plats för återkommande besök hos föräldrarna som bor kvar på gården Örtenäslyckan. Anledningarna är både privata och professionella. Från skogen däromkring hämtade hon i våras hem en mängd små granplantor. Dessa ingick sedan i en installation på Tjörnedalas utställning Recycle i somras. – Jag gillar de små sakerna som ingen riktigt tänker på, säger hon och lyfter fram dubbeltydigheten i att några obetydliga granskott skulle kunna ta över helt och hållet om man lät dem växa fritt. En tanke med projektet var att besökarna kunde få ta med sig en planta hem, vårda och vattna, så att den värmländska skogen Lyckan skulle sprida sig och leva vidare. Greppet är subversivt. En invasion och ett övertagande av en plats gjord med humorn som vapen. Samma metod använde hon även i en äldre installation, en hyll- ning till sin vattensköldpadda Hilding som varit med henne sedan mellanstadiet. Utanför kulturhuset i danska Farum hissade hon helt sonika hans flagga och placerade en textil upplaga av honom själv vid flaggstångens fot. – Hilding tog över platsen utan att någon reflekterade över det! Anna arbetar genomgående i skärningspunkten mellan installation och skulptur, men betraktar sig som bildkonstnär. Assemblage är en beteckning för att beskriva hennes verk där hon använder sig av enkla material som garn, trä och tyger. Den danska skribenten Sara Hatla har kallat det för ett ”nästan snusförnuftig bruk av material” som Anna sätter samman på ett såväl praktiskt prosaiskt som poetiskt sätt. Centralt är själva arbetsprocessens närvaro med synliga baksidor och sömmar. Själv menar Anna att hon främst skapar visuella porträtt. Vi sitter en trappa upp i skolan där Anna har sin ateljé och pratar. På hennes arbetsbord står ett virkat lågt staket i lila med en liten stängd stålgrind. Bakom mig hänger ett par lampor i lejongult och grönt. Även de är virkade. Askar, lådor, boxar fyller hyllorna längs väggarna. Jag får lust att öppna och
Österlen 360 nr 3 - 2013
To see the actual publication please follow the link above