gVWHUOHQƒ granskogen länge stark, men den nya utblickspunkten förändrade successivt upplevelsen och den ljusa bokskogen har blivit hemma. Men om det i utställningen i Köpenhamn handlade om en hyllning till trädet som företeelse, så visade Anna på ett annat förhållningssätt när hon häromåret deltog i grupputställningen Träd, skog och lejon i Sjöbo konsthall. Då var det en specifik och synnerligen reslig blodbok som hon fällt och placerat horisontellt på en 14 meter lång textil väv i 23 delar. Boken hade hon även målat tillsammans med ett litet vitt lejon. Det var hennes eget vårdträd som växer i trädgården på Nilstorps skola. – Minnena finns kvar i saker man sparar, samma sak med träd. De är satta av någon, särskilt vårdträden är det en tanke med, de ska ge skugga och skydd mot vind och otyg. Och hon skriver i katalogen: Ett ensamt okänt och lite ödsligt vitt lejon. Ett vitt lejon som tyr sig till det trygga, beskyddande och mycket trofasta trädet. Blodboken, det planterade ståtliga vårdträdet som sträcker sig långt upp mot himlen och ner i jorden. Trädet som samlar på, och bevarar våra minnen. En hyllning till livet och sagan, en vardagens berättelse från då och nu. Anna betraktar träden som åskådare till våra liv och gärningar där släktträdet som förgrenar sig är en symbol för arv och kontinuitet. I hennes verk har därmed tiden en central aspekt. Tiden det tar att utföra det manuella arbetet är analog med tiden det tar för ett träd att växa. Hon ser det som att hon i sin virkning skapar årsringar på samma sätt som trädet gör i sin stam. En annan avgörande roll i konstnärskapet spelar själva processen. Anna berättar om verket som hon kom in på Konstakademin i Köpenhamn på. Arbetet inleddes med att ropa in fyndlådor som ingen annan ville ha på bondauktioner. Diverselådor som hon sedan tog till ett gammalt ödehus där hon möblerade med innehållet. Hon hängde upp gardiner och förde in ljud i form av sin mormor som berättade och sjöng Litet bo jag sätta vill. Installationen gjordes som ett stillebenmåleri som hon fotograferade och ramade för att slutligen filma allt. – Tiden det tar är en aspekt, men jag ville ge liv åt sakerna och kanske också se om det fanns liv i dem. Anna tar fram ett par andra bilder. Denna gång är det från en installation med orange och gula band som hon hängde upp på galleriväggen och lät rulla
Österlen 360 nr 3 - 2013
To see the actual publication please follow the link above