Page 18

Parkinsonjournalen nr 4 2016

> KÅSERI > Det skalbara morotsprojektet Man blir långsammare. Alla vi som haft Parkinson några år känner nog till fenomenet. Man får anpassa sig, inte haka upp sig eller reta sig på, utan bara acceptera. Kan man göra nånting åt det? Ja, det hjälper i alla fall inte att tjata på mig, då blir jag bara ännu långsammare. Många gånger är det så att ju mer pressen på mig ökar, desta trögare blir jag, både i kroppen och i huvudet. Som kommissarien i Povel Ramels visa: Kommissarie Larsen, med den stora mustaschen, Aha, jag tror jag förstår! Han tänker mycket när han tänker, men han tänker för sakta. Går det att mäta hur mycket långsammare har jag blivit? Det vore ju intressant att veta, på samma sätt som jag kan väga mig eller mäta min längd? Att sakligt registrera ger en liten känsla av kontroll, långsamheten blir så att säga synligare. GEORG STENBERG ÄR professor emeritus i psykologi och har en parkinsondiagnos sedan tio år. Han skrev i Parkinsonjournalen nummer 2, 2014, följande: ”När du började resan med Parkinson, hade dygnet 24 timmar. Det har det inte längre. Tiden krymper för dig med en hastighet av – låt oss säga – åtta procent om året, vilket ger en halveringstid på ca tio år.” Se där, vad bra, då finns det siffror på ”förlångsammandet”. Men man skulle ju vilja testa att det stämmer i verkligheten: att jag efter 11 år med Parkinson behöver mer än den dubbla tiden för en aktivitet. Men vilken aktivitet vore lämplig att testa med? Hmm, inte för svårt (knyppla spetsar? Nej, nej), men inte heller för lätt. Tål att tänka på. Lösningen fanns på nära håll. Det var middagsdags och morötter skulle skalas. En uppgift med lagom blandning vrida,vicka, pilla, vända. Nästan ingen är super snabb Tre morötter och en skalare. Hur lång tid tar för dig? på att skala, de flesta vet dock hur man gör. Morötter är lätta att få tag i och kan ätas upp efteråt. Fast jag har ju ingen mätning av hur lång tid det tog för mej att skala morötter förr i världen. Min vikt och längd är dokumenterad från BB för 68 år sen och fram till nu, diplom från scouterna att knyta knopar, facklig kurs med HLR, m.m. Ingenstans nånting om morotsskalning på tid. Det kanske borde ha testats redan när jag fick parkinsondiagnosen för 11 år sen, men så skedde inte. Naturligtvis finns det en lösning på detta: skapa en referensgrupp av ett halvdussin vänner, män i min ålder (65–70år) och utan parkinsondiagnos. Tanken är alltså att de är motoriskt i samma skick nu som för 10 år sen, medan jag har saktat ner på grund av Parkinson. (Visst kan det hända ett de inte till 100% har samma rörlighet nu som då, men låt oss ändå säga så). De står alltså nu 2016 kvar på samma nivå som 2006, medan jag har saktat ner. NÄR JAG PRESENTERADE den praktiska uppgiften för referensgruppen, kunde man förnimma en viss tveksamhet; var detta på allvar eller var det ett skämt, fanns det några underliggande motiv? Jag lyckades lugna dem, lovade full anonymitet och varsitt ex av forskningsrapporten. Uppdraget till refrerensgruppen: Plocka fram alla grejerna, så att de ligger redo framför dej, starta tidtagningen och börja skala  de tre morötterna i lugn takt . Det är ingen tävling, det är inget rekordförsök. Notera tiden, maila den till mej. Utrustning: 1 st skalare av valfri modell 3 st morötter , längd mellan 10-15 cm, tjocklek 3-5cm (alltså, måtten är inte så kinkiga) Klocka att ta tid med Så kom det sig alltså att ett halvdussin 60+ män frivilligt utbad sig att få skala morötter till middagen. Detta väckte stor förvåning hos deras hustrur, kanske också en fåfäng förhoppning om permanent ökat manligt skalande i köket, men detta var ju en engångsföreteelse. Resultaten började så småningom droppa in till min Inbox och medelvärdet för referensgruppen att skala tre morötter visade sig vara 83 sekunder. Min tid för samma sak var 260 sekunder. Det tar alltså cirka tre gånger så lång tid för mej, vilket stämmer rätt bra med professor Stenbergs påstående. För mig känns det bra att kunna tala i klartext och säga att jag behöver 3 gånger så lång tid som ni andra för att göra saker. Vad kan man dra för slutsater av detta morotsprojekt? Jo, bland annat att de förändringar som Parkinson medför visserligen kan vara en källa till bekymmer, men också till upptäckarglädje och att man ska inte dra sig för att be vänner om hjälp. Som Dionne Warwick sjöng: That’s What Friends Are For . KRÅKFAR Du kanske vill lyssna på den musik som nämns? Hör Povel Ramel sjunga om Kommissarie Larsen: https://youtu.be/M0IhAhsyjyQ Hör Dionne Warwick i That’s What Friends Are For: https://youtu.be/HyTpu6BmE88 18 PARKINSONJOURNALEN # 4 2016


Parkinsonjournalen nr 4 2016
To see the actual publication please follow the link above