Page 24

Parkinsonjournalen nr 4 2016

> KÅSERIET > Mr P – vart är vi på väg? – Ååh, en ny väg – här har jag aldrig varit förut. Vad trevligt det ser ut… – Nämen Annemarie – den här vägen har vi åkt de senaste 30 åren! Doktorn vid första besöket då domen gavs: Om du vill läsa på om Parkinsons sjukdom, kan du låna den här boken. Han överräcker en skrift om min nya åkomma. Jag försöker se intresserad ut och bläddrar i den. Ögonen faller på ett avsnitt där det står: ”om du inte hittar till toaletten på natten, kan du markera vägen med självlysande...” Skakad släpper jag boken med en duns i doktorns skrivbord. Här ska minsann inte markeras några vägar till toaletten! 1. Efter förskolan tog gubben-min och jag med arvingarna till en badsjö i närheten. Vi badade och lekte tills det var dags att gå hem. Morfar tog med den lille mannen i bilen medan jag och prinsessan skulle göra en trevlig promenad på en kvart i villaområdet. Efter några minuter somnade den lilla raringen i en väldigt obekväm ställning i sulkyn. Jag stretade på bland villorna. Hmmm, här borde avtagsvägen ligga – nej, där är den! Jag drar på den, vid det här laget, tunga vagnen med sovande prinsessa. Nej det var inte rätt. Så det kan bli. Tur att den lilla tösen sover och inte kommer med någon näsvis fråga. Jag vänder på vagnen och går åt andra hållet – det är klart att det är dit vi ska! Badet ligger ju där borta, resonerar jag med mig själv medan jag läser vägskyltar med helt okända namn. Vad i herrans namn heter gatorna här egentligen! När jag till slut är vid en motorväg som leder till närmaste ort, ringer jag maken:”Kom och hämta mig…” Han suckar lätt: ”Var ska jag hämta er om du inte vet var ni är…?” Efter en del trassel hittade vi hem. Har han helt tappat lokalsinnet, han, mr P? 2. När jag en dag skulle hälsa på moster Helga, den här gången inte med bil utan med buss/T-bana, hände samma sak – vägarna verkade ha flyttats åt alldeles fel håll, vilket medförde att min tänkta promenad på 10 minuter tog en timme. Jag vandrade med slokande blombukett i industriområden, frågade invånarna efter vägen utan att få några bra svar, och hamnade till slut vid motorvägen mot grannstad. (Mr P! Vad är det som är så roligt med motorvägar?) Till slut ringde jag mosters dotter som gav mig det klipska rådet att beställa taxi! Hurra vilken bra idé, men vart ska den komma? Även den här gången kom jag till slut fram. 3. I Rostock på väg till hotellet – gubben-min sitter sammanbiten bakom ratten – ”den där j-a vägen till hotellet ska ligga här”, dottern i baksätet och jag fram, sitter både med karta och bra idéer. Gubben-min stirrar ömsom på vägen ömsom på GPS-en och har en min av Noli me tangere. Dottern och jag har ett hotande skrattanfall på gång. Jag tar mod till mig och pekar på kartan: var är vi? Jag får en irriterad hand med spretande fingrar över hela delstaten Mecklenburg-Vorpommern: Här! Dottern och jag stirrar på varandra: han ÄR snurrig. Då vrålar vår pappa-kär av glädje: ”HÄR, jag visste det!” och svänger segervisst in framför hotellet. Det är inte bara Mr P som har problem med att hitta… ANNEMARIE ROTHSCHILD 24 PARKINSONJOURNALEN # 4 2016 >


Parkinsonjournalen nr 4 2016
To see the actual publication please follow the link above