en svarade med ett euforiskt vrål. Ett hav av blixtrar mötte Mick Jagger vars röda skjorta glimrade på scenen. Efter låten sa han: –För femtio år sedan var det omöjligt att spela för er, tiderna förändras. YTTERLIGARE ETT UTBROTT och det var ett frihetsskrik. Alla gamla hippies i publiken kom ihåg blickarna de drog till sig på den tiden från polisen som tog fast dem och klippte av dem håret och sprättade upp deras jeans och ryckte av dem deras halsband och anklagade dem för ideologiska avvikelser. Hippies tillhörde de icke önskvärda på Kuba. I värsta fall togs de med till UMAP:s koncentrationsläger tillsammans med homosexuella och andra avvikare, anklagade för att vara rebeller och lösdrivare. Jeansen, pituzzas som kubanerna säger, var det första utländska plagg som blev populärt på ön. Jeans var ett förbannat plagg. Inte förrän i början av 90-talet började de bli vanliga. Jag själv hade inga jeans förrän jag fyllt 18 år. De såldes på svarta marknaden och var länge svindyra. En berlock med en tand betraktades som en symbol för fri sex, och revs genast av. Att tala engelska, liksom att bära en utländsk flagga på kläderna, särskilt den amerikanska, var en kontrarevolutionär akt. Men det fanns alltid rockare som lyssnade på Stones och Beatles hemma i sina lägenheter. De sänkte volymen på sina kassettbandspelare och gav banden i smyg till sina barn. 10 RUMBA Första tecknet på försoning var när det restes en staty av John Lennon i stadsdelen Vedado i Havanna. Självaste Fidel Castro kom till invigningen den 8 december år 2 000. Lennons glasögon har sedan dess stulits ett antal gånger och idag finns där alltid en vakt, som också håller ögonen på de blommor John får. ÅTER TILL 2016, denna dag den 25 mars, till konserten med Rolling Stones. De spelar sina mest symboliska låtar. Micks röst är både enkel och komplex och har en förvånansvärd motståndskraft. De stora läpparna rör sig, gestikulerar varje stavelse. Hans smala, elastiska kropp krumbuktar över hela scenen, som om han fortfarande var ung och inte 72 år och när han riktar sig mot publiken påminner han om den genialiske Beny Moré, den kubanska musikens mästare. Mick Jagger byter kläder flera gånger, liksom Keith Richards från grönvitt till gult, liksom hela det kameleontiska bandet som låter sig färgas av tiden med en blandning av de mest aktuella rytmerna och omständigheterna. –Jag gillar La Rumba men det som jag gillar mest från Kuba, sa Mick Jagger, är de svarta bönorna, godare än kubansk rumba. De två timmarna gick fort, som ett bas- solo, framför en publik som vid megakonsertens slut ropade efter mer och mer. Det blev två extranummer, ett av dem ackompanjerade den kubanska kören Entrevoces dirigerade av Digna Guerra. När publiken lämnade Ciudad Deportiva kom inte de utlovade bussarna och alla fick gå, som på den tiden när det var “fred, kärlek och inga krig” som gällde. Vi gick fredligt hem i natten, som nu var mycket kubansk med värme och himlen full av stjärnor. MICK JAGGER LÄMNADE en teckning av Havanna efter sig, som ett levande bevis på att han varit där, tillsammans med orden: –Tack Kuba för en oförglömlig natt, det var underbart att vara med er. Text: Yohamna Depestre Corcho, författare och journalist på Cuba Literaria i Havanna. –Tack Kuba för all musik ni har gett till världen, sa Mick Jagger. Musiken är alltid närvarande på ön. Foto: B.Håkansson →
Rumba nr 2 2016
To see the actual publication please follow the link above