Page 20

Skånebollen nr 4-5 2015

2011 tyckte sig Tågarps AIK ha nått … fotbollslaget spelade i division 7 Byn stod sedan lång tid och stampade på samma fläck. Inträffade något så handlade det i nio fall av tio om negativa händelser, nedläggningar eller utflyttningar. Den en gång så livliga genomfartstrafiken mellan Malmö och Ängelholm försvann med att E 6 byggdes om till motorväg i en sträckning längre västerut, järnvägen flyttade inte men tågen slutade att stanna i Tågarp (och på många andra ställen). Kuriositeten att vara den till invånarantalet minsta orten i landet där det fanns ett systembolag försvann. Serviceinrättningarna flyttade till närbelägna och befolkningstätare grannorter. Såväl skola som dagis har lagts ned och i dag har ingen förening verksamhet i byn utöver TAIK. Det som blev kvar var Tågarps AIK – och korvkiosken. – När styrelsen samlades för att diskutera det som höll på att ske utgick vi från två självklarheter, Antingen lägger vi ned eller också satsar vi, berättar Hans Lindström, sekreterare i föreningen första gången 1982 – han är ännu kvar på posten med två uppehåll om vardera två år. Det ena beroende på att han hoppade in som ordförande… Diskussionerna om Tågarps AIK:s vara eller icke vara pågick länge men när man väl var beredd ta beslut blev det ett rungande JA – föreningen skulle leva vidare. Den 14 november i år firade Tågarps AIK sitt 90-årsjubileum. 132 nuvarande och tidigare medlemmar samlades på Rönnehälls bygdegård nära Tågarp och kunde för första gången i föreningens historia fira som division 4-förening. Mer än ett öga var vått när det vid jubileumsfesten nämndes, ”nästa år spelar vi i fyran”. Som förening skiljer sig inte Tågarps AIK i någon högre grad från andra skånska små samhällens föreningar. Bakgrunden, som vi återkommer till, är densamma som hos många andra. Där början handlade om att skapa en positiv fritidssysselsättning åt den manliga delen av byns yngre befolkning. Fotboll var en sådan, att arrangera danstillställningar för att ungdomarna skulle få dansa på ”hemmaplan” och slippa de många cykelturerna till andra samhällen var en annan. Danstillställningarna fyllde också ett annat syfte – överskotten från dem finansierade den idrottsliga verksamheten. Med dagens mått mätt kan det tyckas vara små pretentioner att hålla igång ett fotbollslag långt ned i seriesystemet. Men glöm inte att Sverige i slutet av 1920-talet var ett helt annat land än det vi lever i nu. Dåliga allmänna kommunikationer tvingade dem som valde att bo i mindre samhällen att själva forma sina verksamheter. Det fanns kommuner också på den tiden men när ålderdomshemmen (eller fattigstugorna som de kallades långt in på 1900-talet) och skolorna fått sitt fanns få utrymmen för kommunala initiativ .”Kommunalgubbarna” (det handlade uteslutande om män på den tiden) var till största delen ideellt arbetande och motståndet mot att betala skatt var utbrett redan då. I bästa fall kunde kommunen, eller någon enskild markägare, ställa en bit mark till förfogande för pojkarna som hade så lite att göra att de ville ägna kvällar och helger att springa och jaga en boll. Men arbetet med att jämna ut marken, skaffa gräsfrö och senare att hålla gräset i herrans tukt och förmaning det var en uppgift som föreningens medlemmar fick klara bäst de kunde. Kort boxningsäventyr Tågarps Atlet- och Idrottsklubb bildades den 17 februari 1925. Tolv intresserade uppges ha deltagit i mötet. Protokollet redovisar utförligt den fem punkter långa dagordningen. Sju styrelseledamöter utsågs, namnet skulle vara det ovan angivna och så beslöt man att inköpa två par boxhandskar. Det var boxning som var sporten nummer ett och fastställdes att träning skulle bedrivas ”alla helgfria kvällar klockan 7 em och söndagar med början kl 2.” Föreningen fick tillåtelse att använda mejeriets isförråd de perioder det ej nyttjades för sitt egentliga ändamål. Behöver det nämnas att det inte fanns någon uppvärmingsutrustning i byggnaden? Boxningen upplevde en hastigt uppflammande men lika snabbt dalande period i TAIK. Till en början var intresset stort men efter bara någon månad hade de mindre lyckosamma i boxningskonsten fått nog. Intresset för att kväll efter kväll ta emot hälsovådligt med stryk av mera framgångsrika kamrater tog död på boxningen i Tågarp. ”Pantertanterna” som troget år efter år ser till att ingen behöver gå hem varken törstig eller hungrig efter ett besök på Tågarps Idrottsplats, Ros-Mari Carlsson, Lisbeth Laursen och Kerstin Jönsson. 20 Skånebollen nr 4-5 # 2015


Skånebollen nr 4-5 2015
To see the actual publication please follow the link above